February
Sunday 31 January 2010 photo 1/1
|
You'll do anything for the one you love.
Puffpuff,
Att inte vara någons bästa vän, det gör ont.
Att inte ha en bästa vän, det gör ont.
Att veta att jag inte kan ringa någon kl 3 på natten, det gör ont.
När slutade jag duga?
När jag tröstar så tröstar jag fel.
När jag skrattar så skrattar jag åt fel saker.
Människor ser andra människor och säger "Titta, hon vågar vara sig själv."
Till någon på stan, med gröna skor och konstig jacka.
Ser ni inte att jag vågar vara mig själv?
Jag har slutat gömt mig bakom de svarta sminket, korta håret och begravnings kläderna.
Detta gav mig ingenting.
Mindre kärlek och mindre vänner.
Vart tog ni vägen? Alla ni som ville vara med mig och berätta saker.
Ni som ville se film med mig och dricka cola.
Ni som ville resa med mig, ni som mådde bra av mig.
Öppnade ni era ögon för någon slags sanning, förändring?
Ni har förändrats och jag har förändrats, varje gång jag försöker så går det av.
Jag går inte till människor för råd, jag går inte till någon när jag är ledsen.
Jag skriver här och får meningslösa kommentarer.
Ibland går jag till någon, någon som säger något /care till mig.
Ibland skriver jag bara av mig, för något växer inom mig.
Så vadå, kan jag inte vara straight för jag haft (två) förhållanden med tjejer?
När jag kom ut med att jag var straight så var det skit jobbigt.
Det var som att komma ut med att man är homosexuell.
Helt otroligt,
"Närhet är kärlek" står det på mjölkboxen i skolan.
Jag har ingen närhet, jag har ingen kärlek.
Jag får knappt något tillbaka.
(Du vet redan att du inte ska ta åt dig, så tänk inte ens på det, okej?)
Mm, en.
1
Jag vill också ha någon att vara med hela tiden, någon som inte lessnar.
Visst, jag gråter.
Visst det gör ont.
Jag har glömt hur det känns att vara trygg.
Jag har glömt,
Varför tog du din tid att läsa det här om du inte bryr dig?
Varför visar du det inte då?
Punkt
Puffpuff,
Att inte vara någons bästa vän, det gör ont.
Att inte ha en bästa vän, det gör ont.
Att veta att jag inte kan ringa någon kl 3 på natten, det gör ont.
När slutade jag duga?
När jag tröstar så tröstar jag fel.
När jag skrattar så skrattar jag åt fel saker.
Människor ser andra människor och säger "Titta, hon vågar vara sig själv."
Till någon på stan, med gröna skor och konstig jacka.
Ser ni inte att jag vågar vara mig själv?
Jag har slutat gömt mig bakom de svarta sminket, korta håret och begravnings kläderna.
Detta gav mig ingenting.
Mindre kärlek och mindre vänner.
Vart tog ni vägen? Alla ni som ville vara med mig och berätta saker.
Ni som ville se film med mig och dricka cola.
Ni som ville resa med mig, ni som mådde bra av mig.
Öppnade ni era ögon för någon slags sanning, förändring?
Ni har förändrats och jag har förändrats, varje gång jag försöker så går det av.
Jag går inte till människor för råd, jag går inte till någon när jag är ledsen.
Jag skriver här och får meningslösa kommentarer.
Ibland går jag till någon, någon som säger något /care till mig.
Ibland skriver jag bara av mig, för något växer inom mig.
Så vadå, kan jag inte vara straight för jag haft (två) förhållanden med tjejer?
När jag kom ut med att jag var straight så var det skit jobbigt.
Det var som att komma ut med att man är homosexuell.
Helt otroligt,
"Närhet är kärlek" står det på mjölkboxen i skolan.
Jag har ingen närhet, jag har ingen kärlek.
Jag får knappt något tillbaka.
(Du vet redan att du inte ska ta åt dig, så tänk inte ens på det, okej?)
Mm, en.
1
Jag vill också ha någon att vara med hela tiden, någon som inte lessnar.
Visst, jag gråter.
Visst det gör ont.
Jag har glömt hur det känns att vara trygg.
Jag har glömt,
Varför tog du din tid att läsa det här om du inte bryr dig?
Varför visar du det inte då?
Punkt
ily!
och jag finns faktiskt alltid, även om du inte vill det!
för det andra så har jag aldrig sagt det här men jag älskar dig.
P-U-N-K-T.
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/hannahsoderberg/440422382/
Visa toppen
Show footer