Shit! Jag hittar grymt mycket texter jag har på min dator. Denna är typ, 2 år gammal nu... men känns lika aktuell och beskrivande som då... Åh smärtan, åh du smärta! Var allt detta förgäves? Bara massor av smärta som man inte förstår varför det finns. Åh smärtan. Sekund för sekund, minut till en ny minut, flera timmor, som allt övergår till dagar, veckor, månader, ja till och med år. Allt som ni hade kämpat så länge för, det blev bara en salig röra av smärta. All den ångest som man kände i dessa smärtade tider, ångest som var så stark och närvarande att man skulle kunna nudda den. Man kunde se oss med ångest som rann som svett från kroppen, den brände sönder allt som den kom i kontakt med, den knakade i fogarna på dörren till avslappning – döden. Smärta som var så tydlig, att man kunde ta i den, lukta på den, känna den, smaka den, höra den, men också erfara den. Med iskalla blåa ögon brann hans ögon in i nacken på alla han kom i kontakt med. Han sved folk. Allt runt honom bara brann i hans åsyn. Med allt som fanns, det bara försvann framför honom. Han var det centrala i ett rum, det centrala i allt. Hans allt, försvann in i mörkret. Ingen eller inget fanns. Mörker. Tomhet. Tystnad. Det timida livet han levde, gömd från alla dömande ögon, alla bestialiska djur runt honom. Ljuden som ett rytande ljöd i hans öron. Det vibrerade hans kropp. Pekande fingrar. Slag, sparkar, våld. Han fick känna allt. Nävar, skor, slagträ, järnrör, järnstolpar, saxar och allt ledde till sår, blåmärken, blod. Skinn som revs bort, hår som hade dragits ur, mer slag och sparkar. Åh du ljuvliga smärta. Han tillber dig, smärtan i hans hjärta. Du finns där i han, dag och natt som frosten som försvinner in i värmen, elden som brinner ner skogen, blodet som rinner från de tusentals meningslösa döda. De dog i smärta också, men inte han. Han kan inte leva, andas, höra, smaka, känna, äta! Han är krossad. Smärtan brinner i han. Den lidande plågan som brinner. Pinan ruttnar bort min hjärna. Min själ är död, hjärtat är avliden, tanken hemkallad. Han är ett vandrande skal, utan tid, utan rum, utan nuet. Ändlösa alternativ finns, men allt försvinner in i dimman. En efter en dör de fallna hjältarna. Dagarna upphörs existera. Ni alla föll för lögnarna. Lögner om världens räddning. Fallna hjältar som ljög, lurade oss alla. Ni trodde på deras lögner. Lögnerna bara drev oss på. De gjorde oss mordiska. Ni blev mördarna ni jagade. Ni blev det som Ni jagade. Hjältarna skrattade mot oss. De visste. De hade vetat länge. Länge fanns det gömda hatet inom oss. Ni slogs mot de fallna hjältarna, men de bara skrattade. Den mördande frostens tid kom med de fallna hjältarnas avslöjande. Frosten, som försatte alla en fruktansvärd och brutal frostskada, som räckte mer än nog för alla. Frost som aska. Blod som brinnande kol i de pulserande ådrorna i handen, benen, magen, armen, huvudet. Den bankade som en slägga i en mördares händer i offrets skalle, krossande, blodigt, geggigt. Varför är den eviga smärtan alltid närvarande i våra huvuden, nedblodad, bloddränkt. Ni simmar i blodet som har etsat sig fast på våra händer och i våra ögon. Han kände blodet från dina vackra händer blöda, såg dina sköna ögon smälta, hörde din fagra tunga brinna, ljuden av dina skrik skar igenom mina öron, bilden av dig i mina ögon, dina smekande händer sakta dö. Kärleken varade mellan oss som ett par handbojor, men allt ändrades den där dagen, med ditt avlidande in i den mörka avgrunden, fallande, fallande långt in i den, smärtan, eller vad än det ska kallas, döden. Döden som alltid är närvarande, döden ger liv. Mycket liv finns överallt, och tack vare döden finns det liv. Som likmaskar samlas ni de levande runt de döda, ätande av deras förmultnande kroppar, deras blod stilla sedan länge. Även smärta och död blir man van vid, både att se någon i smärta eller dö, eller ge någon smärta eller död. Ni alla gör det, vare sig man vill det eller inte, så får alla hela tiden smärta och alltid är det från en annan person. Åh du smärta. Men skillnaden mellan smärta och död, är att döden händer bara en gång. Smärtan finns alltid kvar, även om man är van. Smärtan är som spik. Den penetrerar det mesta, om man bara slår hårt nog och med allas våra mjuka skal, den går in som in i smör. Ni har inget skydd. Ingen fullständig rustning eller sköld. Ni har få motmedel och de som finns är bortglömda sedan länge. Åh du smärta. Ni blev arroganta, åh ni stora människor, härskare över världen. De gamla tidernas magi, Gudar, änglar och demoner, allt glömdes bort. Smått och patetiskt. Det är vad det blev, smått och patetiskt. De starkaste, de svagaste, du och han, alla som visste om smärtan visste hur man kunde skydda och motverka det, ni alla glömde bort det. Den gömda konsten av att skydda sig, blev övertagen av den mörka skuggan runt omkring oss. Ni alla splitras när ni springer, ni jagas av de massiva hemska varelserna. Demoner, i våra huvuden, i vår närhet, över allt. Alltid, närvarande dygnet runt, de behöver inte sömn, inte mat, bara energi från våra dödliga själar. Smärtan brinner som en helvetes brasa i skogen. En skogsbrand som fortsätter och fortsätter, inget stop, ingen kan stoppa det. Det blir bara större och större, växer, massivt, blir stort, illaluktande och dödligt. Åh du, du vackra, åh du underbara, åh du smärta. Du är allt som han känner, allt från död till liv. Du är räddningen, döden. Du är förstöraren, byggaren. Som en storm, du förstör, men du ger liv. Du ger räddning. Du är alltid där, även om det är i mindre goda syften. Du är kärleken, likgiltigheten, hatet, ilskan. Du är vad allt kommer ifrån. Du är åh så underbar. Smärtan försvinner aldrig, för vissa sår läker inte. Vissa sår öppnas på nytt om och om igen. Om och om igen såras man av alla runt omkring en. Åh du vackra, du vet vad han menar. Alltid där, precis som smärtan. Åh du vackra, du är älskad, du är alltid i hans kalla, döda och ruttnande stenhjärta. Åh dina ögon glittrar som en sol, som stjärnorna i det mörka himlavalvet. Dina ögon lyser upp den mörkaste natten, dina ord fyller hans öron, det enda viktiga, är din röst. Din ljuva röst, den enda rösten som hörs. Åh, över hela skapelsen är du den skönaste, den som är livetagaren och livgivaren. Dagen han beskådade ditt vackra ansikte, då blev du den inre eld som är i och för sig släckt, den eld som bad om liv, och fick det via hans ögon. Du är ovetande om hur du räddade honom, om hur du gav honom de lilla hopp han behövde lika mycket som den kärlek som du visade. Den smärtan han hade tagit på sig från alla andra, den tonades ner, den blev mindre konstant, de såren som aldrig läks lindrades. Tänk om allt var som när ni var barn, allt var skratt och glädje. Tänk. Förstå vilken vacker värld dets kulle vara. Men det är det inte.

Annons

The photo has no tags

Anonymous Sat 8 Mar 2008 18:06

Vems krivit
Usch man både ryser o gråter en tår

hearth Sat 8 Mar 2008 18:07

jag som har skrivit...

2 comments on this photo

December 2008