January
Thursday 13 November 2008 photo 1/1
|
Hon kysser Dina och hon kysser Hani. Sherif står bakom men hon vänder sig inte om. Sparar honom, torterar honom med sin rygg. Hon går fram till Evlo.
- Säg hej då till din faster! Skriker Ezz hjärtligt. För nu ser du inte henne mer!
- säg inte så! Protesterade hon och kysste sin mammas faster.
Sedan vänder hon sig om, tittar på Laila, som inte vill se henne i ögonen. Hon öppnar sina armar, kramar kvinnan, och det sticker så hårt i ögonen, och det går itne längre att hålla in tårarna. Hon kysser kvinnans kinder. Hon dra sig bort och ser på henne, och de vackra brungröna ögonen är vattninga och plågade av en sorg som är för tung för henne att uthärda. De briser för båda två när de ser varandra poch de gråter.
Hon jagar efter Nadin som står i hallen. Hon kysser flickan, där står Hani och Dina och ler mot henne, Dina kramar åter igen om henne och börjar själv gråta. Hon ser på Laila igen och allting går så fort. De gråter, hon kramar om henne igen och de gråter ännu mer.
Sen vänder hon sig om. Serpå Sherif, ser hans stora, vackra, mörka ögon. Han är helt normal, han är lugn, och hon har ingen aning om vad som rör sig i hans tankar, i hans hjärta, i hans känslor just nu. Hon sträcker båda armarna om halsen på honom, hon drar sig närmre. Alla ser på dem. Alla ler plågsamt och det sticker i ögonen på kvinnorna. Hon kramar honom, hårt, nära. Hon vill inte släppa, men hon ser Laila.
Alla går ut, hon gråter, hon ser på alla, de vinkar, de skickar slängkyssar, det smärtar något otroligt i henne. Hon ser på när de går. Hon rör Evlos hand, hon ser på Laila, hon ser Sherif vända sig om, och hon ser honom i ögonen, han har väntat på att fånga henens blick, och nu har han den.
Han har ingenting att säga, hans ögon!
oh hans ögon!
Hans svarta. Stora, vackra ögon. De var så neutrala, de var så fulla av ingenting speciellt. Han såg på henne precis som han brukade, så lugn, så säker på att allting skulle ordna sig. Han lugnar henne på ett sätt som ingen annan i hela världen kan lyckas med. Han har bara ett ord att säga, ett enda ord på engelska, och hon ser på honom, med blöta kinder och blanka, smärtsamma ögon ser hon på honom och hon svarar tillbaka med samma ord.
Sedan försvinner han. Hon ser på Laila, vars ögon är precis som hennes egna.
Det gör så ont!
Oh, det gör så fruktansvärt ont!
Och dom försvinner!!!
De försvinner ut ur hennes liv igen...!!!
(Har du läst igenom den hela den här texten, så vet du att du betyder mycket för mig.)
- Säg hej då till din faster! Skriker Ezz hjärtligt. För nu ser du inte henne mer!
- säg inte så! Protesterade hon och kysste sin mammas faster.
Sedan vänder hon sig om, tittar på Laila, som inte vill se henne i ögonen. Hon öppnar sina armar, kramar kvinnan, och det sticker så hårt i ögonen, och det går itne längre att hålla in tårarna. Hon kysser kvinnans kinder. Hon dra sig bort och ser på henne, och de vackra brungröna ögonen är vattninga och plågade av en sorg som är för tung för henne att uthärda. De briser för båda två när de ser varandra poch de gråter.
Hon jagar efter Nadin som står i hallen. Hon kysser flickan, där står Hani och Dina och ler mot henne, Dina kramar åter igen om henne och börjar själv gråta. Hon ser på Laila igen och allting går så fort. De gråter, hon kramar om henne igen och de gråter ännu mer.
Sen vänder hon sig om. Serpå Sherif, ser hans stora, vackra, mörka ögon. Han är helt normal, han är lugn, och hon har ingen aning om vad som rör sig i hans tankar, i hans hjärta, i hans känslor just nu. Hon sträcker båda armarna om halsen på honom, hon drar sig närmre. Alla ser på dem. Alla ler plågsamt och det sticker i ögonen på kvinnorna. Hon kramar honom, hårt, nära. Hon vill inte släppa, men hon ser Laila.
Alla går ut, hon gråter, hon ser på alla, de vinkar, de skickar slängkyssar, det smärtar något otroligt i henne. Hon ser på när de går. Hon rör Evlos hand, hon ser på Laila, hon ser Sherif vända sig om, och hon ser honom i ögonen, han har väntat på att fånga henens blick, och nu har han den.
Han har ingenting att säga, hans ögon!
oh hans ögon!
Hans svarta. Stora, vackra ögon. De var så neutrala, de var så fulla av ingenting speciellt. Han såg på henne precis som han brukade, så lugn, så säker på att allting skulle ordna sig. Han lugnar henne på ett sätt som ingen annan i hela världen kan lyckas med. Han har bara ett ord att säga, ett enda ord på engelska, och hon ser på honom, med blöta kinder och blanka, smärtsamma ögon ser hon på honom och hon svarar tillbaka med samma ord.
Sedan försvinner han. Hon ser på Laila, vars ögon är precis som hennes egna.
Det gör så ont!
Oh, det gör så fruktansvärt ont!
Och dom försvinner!!!
De försvinner ut ur hennes liv igen...!!!
(Har du läst igenom den hela den här texten, så vet du att du betyder mycket för mig.)
Visa toppen
Show footer