(på svenska lektionen, fick vi i uppgift att skriva en berättelse eller nått av något skit, som läraren hade med sig, och han valde en träplanka till mig för jag ville inte ta på allt skit som var grymt äckligt.
Min text blev min lärare rörd av, eller vad man ska säga, jag förstår fortfarande inte varför. Min lärare är den där mysko författaren som stod på järntorget i 1år, och stalde massa mysko frågor. Det finns säkert stav fel, eftesom texten inte är rättad och jag suger på svenska.)

Denna träbit, kanske har varit en bit av en åra, brygga eller kanske en gammal båt.
Den ända som vet vad som har hänt med den, är den själv.
Jag tror att den har varit en gammal brygga, en brygga som många människor har hoppat ner i vattnet ifrån, haft sin båt vid och kanske också solat på.
Den har legat i vattnet ett bra tag, vem vet den kasnke var en meter lång förut.
Nu är den bara en liten träbit, som är nött på.
Tänk denna lilla träbit, har vart ett stort träd, tänk denna lilla bit har kunnat gett skugga till många människor.
Denna lilla träbit, har nog många fåglar bott i när det var ett träd.
Fast vem vet, det kanske var en stock, som har legat i vattnet så länge, så att den har blivit denna lilla bit.
Denna lilla träbit, kanske var en stol på 1800-talet.
Tänk den här lilla biten får en att fundera, vad som kan hända under ens liv.
Vad händer med en, när man är död? glömms man bort? eller lever man kvar?
Den ända som kan svara på det, är ingen.
För man vet aldrig, hur mycket man älskar någon, hur mycket man tycker om någon, hur mycket man bryr sig eller hur mycket man saknar någon, förens den är död.
Då inser man, hur mycket man faktist gör dom sakerna.
Denna träbit, berättar för mig, ta handom dina vänner och din familj, visa att du bryr dig.
Glöm aldrig att säga att du älskar någon, för man vet aldrig när det är försent!

David har jag någonsin hängt med på dina resonemang första gången du säger det?