Ida: Nej, du kan du inte ta någon annan sylt istället? Emma: Har vi någon annan då? Jag vill ha hallonsylt! Ida: Men den är min! Emma: Som att du inte har... Ida: Men jag ska ge bort den! Emma: JAHA?! Sen sliter Emma upp kylskåpet, kastar in syltburken och slänger igen dörren så att tillbringaren kläms. Glas i hela kylskåpet. Emma lämnar köket. Tack kära syster, tack. Emmas slutreplik: Amen förlåt då, men jag har ju så dåligt humör. Yeah, I know. Så nu har jag glasflisor i mig. För Emma skulle aldrig städa upp.

Björn har känt mig i 1,5 procent av mitt liv och känner mig till ca 98,5 procent. Ida har känt mig i 86% av mitt liv och 100% av sitt liv men att döma av den här konversationen är hon inte mer än ytligt bekant med mig.

Jag känner igen detta, Emma tappade just tekannan i golvet. Men vaddå? Sånt händer ju. Det är ju bara en självuppfyllande profesia. Antagligen är det värre för henne, som ligger på sitt rum och gråter änn för den som blir lämnad att städa upp. Städandet är ju et konkret problem, det är inte vårt fel, men det har en början, et slut och en period i mitten som är jobbig (men begränsad). För henne är det bara ett svart svammel av kännslor att inte räcka till, hopplöshet och elände.

Sjysst att du har fotat med hennes kamera :-)