när någon bara försvinner, man vill bars lita sig själv i stycken. oavsett hur nära personen stog en, så vill man liksom. bara slå och slå och slå. hur mycket skada det än gör en själv. för folk vet inte hur sjukt det är. folk vet inte. och dom kommer aldrig inse vilket enkelt och simpelt liv dom levt innan skit händer.

men jag vet. visst, jag ska inte babbla som om jag förstår. men jag gör ju det. för en gång skull, så gör jag faktiskt det. och det kanske inte du gör?

för jag lovar, att folk där ute.. vem som helst, har det pissigt just nu och sitter och lipar sönder, andra skrattar. alltid är någon ledsen, för alla kan inte vara lyckliga jämt. det är bara så. även om man aldrig vill veta sanningen bakom livet egentligen. man vill inte, man ser förbi den och trycker lögn för lögn framför den ändå tills man inser att det är bara glas jag ställt framför mig och den där patetiska verkligheten som alla ändå bara hatar på grund at grymheten den sprider omkring sig.

men alla finns någonstans. alla. ALLA. ALLAAAAAAA! okej? inga undantag. för det måste finnas något mer. varför ska man bara leva ett liv? det gör ändå ingen skillnad. oftast i alla fall. så alla borde hålla käft och hoppas i stället för att deppa ner sig i att livet är käpp rätt åt helvette vid varje kulle. men gå upp för kullen för sjutton och se dig om och spring neråt utan att behöva ta fart alls. gör det.

He is never alone. i promise.

och jag vet hur hårt det är att förlora någon. det är åt helvette och livet störtar ner och ner och ner och ner och det tar aldrig slut för man vill bara skrika, men det är ingen som hör en och man undrar varför man sitter in burad bakom massa vita lögner och sitter som en munkavel om käften på en. man undrar varför utan att bry sig om svaret.

keep on fighting, even if you dont know how it will be later. just keep on fighting

är det någon som har dött?