~ The One That Got Away ~

Han var mycket speciell för mig och kommer alltid vara. J var min första. Det är något smärtsamt men ändå på något sätt vackert.

Han sårade mig brutalt djupt, men jag står ju här...

Visst, han var min första, men inte min sista.

Självklart kommer han alltid ha en liten speciell egen plats i mitt hjärta. Alla tjejer har en sån plats för sin första oavsett om de vill erkänna det eller inte.

Det jag och J hade var något unikt. Vi möttes några få dagar men det var äkta kärlek dom dagarna. Det var nog mycket kärlek att leva på i 4 år innan vi sågs igen. Jag mådde bäst när jag var med honom. Jag mår bra nu också men vilket dumhuvud som helst förstår att det inte är samma känsla. Jag vet inte om jag vill säga att jag kommit över honom helt, men jag vet att jag kommit över honom tillräckligt mycket för att kunna gå vidare.

Kändes som att jag behövde skriva av mig lite... Jag får inte ut bilden ur huvudet då jag såg honom igen efter dom där 4 åren... Fuck, han var vacker... Han log sitt sneda leende, tog av sig solglasögonen och kollade på mig med sin genomborrande blick. Jag pratade nervöst och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen, jag som hade längtat så. Han avbröt mitt meningslösa prat genom att ta mig i famnen. Han frågade mig hur jag mådde och jag minns hur jag svarade; Nu mår jag bra.

Sedan kom första kyssen från honom på 4 år. Värmen som spred sig i min kropp då är obeskrivlig.

Det har inte gått upp för mig att han är ute ur mitt liv än. Eller jo... på sätt och vis har jag fattat det men ändå inte... Han har varit en del så länge, han har varit den jag trodde jag skulle dela min framtid med och att helt plötsligt behöva förstå att han inte är det är svårt och tar tid.

"Du är inte välkommen till mig nå mer efter helgen"

Jag tror inte att någon, inte ens han förstår hur ont de orden gjorde i mig och gör än idag.

Men du var inte samma person och visst det är sant det du sa; "Klart jag inte är samma, människor förändras." Ja! människor förändras men det brukar vara till bättre. Jag vet inte riktigt... Du var så kall som en sårad soldat... och jag vet att du haft det tufft i ditt liv, men jag kommer aldrig förstå varför du knuffade bort mig som inte ville annat än ditt bästa.

Jag var fortfarande den lilla 14 åriga tjejen du träffade första gången.
Jag älskade dig fortfarande lika mycket som första gången.

Jag är inte den lilla tjejen längre för du dödade henne i samma sekund som du talade om att jag aldrig mer var välkommen. Hennes plats har blivit tagen av en tjej som är mer sårad, försiktigare, räddare men starkare.

Jag älskar dig fortfarande, men nu känns det mer som någon slags..

hatkärlek.

Annons

The photo has no tags

June 2014