The Future is Now

Häromdagen var det, kanske för mycket få bekant, Biologiska mångfaldens dag. Dagen till ära var jag på Mittuniversitetets lilla arrangemang där först min lärare professor BeGe berättade om vad biologisk mångfald är och sedan representanter från Mykologiska, Ornitologiska och Botaniska föreningen samt Naturskyddsföreningen här i Sundsvall berättade om vad de gjorde. Det var bara knappt 30 som lyssnade, vilket är synd för det här är något som rör precis alla!

Ingen klarar sig utan den biologiska mångfalden. Därför måste den främjas. Och det gör den väl? Eller?

Eller kanske inte. Det går åt helvete. Det slog mig i samband med det där arrangemanget. Fuck klimatförändringar (fast det visste jag redan innan), förlusten av den biologiska mångfalden är det största hot vår art någonsin stått inför. Började prata med en äldre herre med Sydamerikanskt ursprung, han har visst varit med länge och målade upp scenarion om att det inte står rätt till. Och det tog hårt på mig. Jag som ju viger mitt liv åt naturen (och ja, sitter för mycket vid datorn -.-  ). Jag vill ju jobba med naturvård. Men så slog det mig ...

... är det för sent?

Går det att rädda det som är kvar? Hinner vi rädda det som är kvar? Är det någon idé att viga sitt liv åt att försöka rädda något som kanske snart inte finns kvar eftersom ekonomiska intressen anser sig ha större befogenhet (dessa intressen som förresten kommer falla som korthus då ingen mångfald finns kvar att utnyttja)?

Det går att vända det. Är det någon idé att göra någonting då vårt högteknologiska samhälle står och faller (troligtvis faller) med den biologiska mångfalden?

Jag vet inte. Jag tror jag måste söka vård. Håller på att bli tokig. Tar inte hand om mina studier, jag plockar brännässlor istället. Det är som att jag väntar ...

There are more blog posts on this day (2)