Anbelangande underkastelse …

… var det första jag tänkte på mina barn. Barn jag inte ens fått än.

Sedan tänkte jag på min flickvän, Karin.

Och inte långt därefter på Karins katter.

Jag funderar över mig själv. Vad jag bär på. Hur jag lever. Jag tänker på den biologiska mångfalden, på världen. På vår arts överlevnad.

Jag gråter. Jag vill ge upp. Jag vill inte finnas längre. Jag vill dö.

Men ändå inte.

Det gör ont att vara medveten. Men alternativet är värre. Det är i alla fall en tröst. Jag vet. Och jag vet vad det innebär.

Jag vet vad som är fel. Jag vet vad som skall göras. Och jag tror verkligen att jag har kraften att våga. Att vilja.

Bildkälla

Vi utrotar arter och förstör ekosystem vi inte klarar oss utan. Vi förändrar klimatet så att fler arter och ekosystem försvinner, och så att människor svälter. Vi förgiftar vår natur så att allt i slutändan går tillbaka till vår art, till våra barn. Via oss.

Vi utrotar oss själva.

Till vilket pris? Karriär? Status? Smink? Prylar? Pengar? Egoboosting?

Ett sönderfallande samhälle där man jagar saker som bara gör en mer olycklig. Och förgiftad. Då är det väl lätt att förstå mitt engagemang? Men kanske också min vånda. För kärleken till mig, mina nära och kära, min art, katter, rosentickor, kandelabersvampar och många andra arter är så stark.

Jag har sett Underkastelsen och på något vis … gjorde det mig glad!

Rädda mannen