Du står mot en vägg, väggen kallas tom, ensam och rädd.
Du är i en grop, som en gång va mark, du är med mig, som förr va mycket stark.
Men meningen lämnades, ja kärleken vände och livet hämnades.
Du står under ett tak, under detta tak va varenda människa ärlig och rak.
Men det va förr,vänd dig om och släng igen denna dörr.
Som öppna nya möjligheter, en ny stad och massa nya krav.
Att man saknar betyder att man älskar, att man älskar visas genom saknad.
Sitter och skriver, fått nostalgi, pratar med mina vänner, men känner ingen sympati.
Dubbelmoralen och idiotin bara flödar, över alla idioter, som rånar o mördar.
Detta river upp nya och äldre sår, allt jag har gått igenom, genom 15 långa år.
Jag har gått igenom mycket, jag har gått igenom allt, folk har gått över styr, folk har hoppat över kant.
Ärligt, ni försvinner ur mitt minne, ja ut ur min själ.
Goodbye all good memories, jag säger farväl.
Känns som jag står här i väntan på ingenting.
Vägarna är snea, hittar fel på saker och ting.
Som jag inte såg då, ser jag nu från ett annat perspektiv.
Utan dig finns ingen mening, ingen luft, inget liv.
Försöker vara extra optimist nu när läget är kritiskt.
Blir överlägsen av mina tankar, mår snett rent psykiskt.
Sätter på mitt fejk leende och försöker se glad ut.
Men det är ju inte äkta så det inte ens bra ut.
För 3-4 år sen, hade planer och framtid in ramat.
Men tiden passera och det blev som förlamat.
Allting försvann medans tårarna sakta rann.
Ner för min kind rinner blöta sånna tårar.
Jag ser dig på stan och jag saknar våra vårar.
Du säger hej och ler, du kramar mig men inget mer.
Det har förändrats snabbt det är annorlunda.
Det va kärleken som fick mig att undra.
Jag började tänka, titta framåt i tiden.
Ditt fina långa hår, och en rosett gjord av siden.
När du smekte min hals med din hand och snabba drag.
Fortsatte över bröstet och kände mina hjärtslag.
Det gick tusen gånger fortare än vad det normalt brukar göra.
Du tog min hand kysste mig och jag fick höra.
Jag älskar dig, lämna mig aldrig.
Vi lovade varann att det skulle vara vi föralltid.
Efter några månader gått och kärleken brast.
Du sa till mig med ord att jag får stå mitt kast.
Jag kämpade inte tillräckligt och jag kände mig så svag.
Att jag tappat allt jag levde för, tänkte jag dag för dag.
Jag vände om och gick, och fick ta mitt.
Har kvar vad du gav mig, ett minne så fritt.
Gången du sprang efter, kramade mig och grät.
Vet inte om det är sant men det va så det lät.
Jag stog sista gången i dina armar som ett.
Jag märkte jag blev stum och började bli kallsvett.
Vi är numera två, och det får vara så.
Jag känner mig så hjälplös med ditt huvve på min axel.
Din röst i mitt öra och du titta in i mitt öga.
Du sa att jag va det vackraste som fanns.
Vi skulle ju förfan fira julen tillsammans.
Allt jag hade byggt upp, rasade samma år.
För att nå upp dit jag va, räcker inte med att stå på tå.
Du gav mig den kärlek jag behövde just då.
Jag va nere på botten på en risig nivå.
Du fick mig att le, för en gångskull på riktigt.
Jag va mig själv med dig, bara det kändes viktigt.
Kände att du älska mig, mer än min mor.
"Insidan som räknas, du är bättre än vad du tror"
Orden du sa som fick mig att va glad.
Gladare än glad, jag mådde bra varje dag.
Snart ett år har gått, och inte ens hälften har jag nått.
Ser en svart framtid utan vägar.
Jag vill se något ljus, men mitt hjärta vägrar.
Det är som en gränd, utan dig blir jag vettskrämd.
Våra minnen tillsammans, det skulle ju funka i längden.
Du va mitt allt, du va min skydds-ängel.
Mitt hjärta är skyltat med rasrisk från a till å.
ä och ö har en egen historia.
Ä som i älskar, Ö som i ödet.
Det va det som va menat, det där sista kärleksmötet.

Annons

The photo has no tags

November 2010