Monday 11 July 2011 photo 1/2
|
Det är dags för er att få veta sanningen. Mina känslor och tankar under de månader Wilma vart sjuk har nu blivit nedskrivna.
Läs om du vill.
Vad som än händer i livet tror jag påverkar oss mer eller mindre. Jag tror att alla någon gång har vart med om händelser i sitt liv som verklige satt avtryck.
Så är det för mig iaf. Jag har ett ögonblick som har förändrat många delar av mitt liv.
Jag är uppväxt i en familj bestående utav en mamma, en pappa och fyra syskon. Vi har alltid varit en lugn o inte bråkat så mycket utan höll oss hyfsat sams. Men allt detta förändrades för mig och min familj i en handvändning. Vi gick från lugna familjen till familjen där tredje världskriget rådde. Jag gick från pratsam o utåtriktad till tyst och inåtvänd. Jag började leva ett dubbelliv. En Evelina utåt, och en helt annan inåt. I början av december 2010 berättar min pappa för mig när jag kommer hem från skolan att min lilla syster kan ha en allvarlig sjukdom. I den minuten han sa det stannade världen på riktigt. Tid slutade existera för några minuter och hade jag haft den blekaste aning om vad den kommande resan skulle innebära skulle jag nog säckat ihop totalt. De tankar, oroligheter och känslokaruseller man går igenom i väntan på domen går inte att beskriva i ord. Ena stunden är allting svart, andra förstår man inte ens att hon är sjuk. En massa tankar bollas fram och tillbaka tills man tror att huvudet skall explodera på riktigt. Och vart skulle jag vända mig för att få ut mina tankar och känslor?
Mamma och pappa hade nog med Wilma, så belasta dem var det sista jag ville göra. Vad fanns det då för andra valmöjligheter? Att ösa ut all min oro, rädsla, tankar o känslor osv på mina syskon var också uteslutet. För mig fanns det bara en utväg.
Jag lärde känna en person som för tiden skulle bli min enda vän.En person jag kunde lita på, berätta saker för, få tröst hos och som jag vågade vara den jag är inför.
Den personen var jag.
Jag blev min egen tillflykt och började sakta men säkert klä på mig mitt förklädnad som utav mig till att vara den glada och utåtriktade tjejen som jag vart för någon månad sen. Utåt sätt lyckades jag väldigt bra och fick beröm för min otroliga styrka att orka vara så glad och positiv trots det jag gick igenom med min familj. Men de berömmet tog jag inte åt mig av, för jag visste själv sanningen. Jag var inte stark, inte för fem öre. Möjligtvis var jag en bra skådespelerska, men stark var jag inte. Inom mig var jag så skör och trasig som man kan bli och jag föll långsamt sönder mer & mer.
Jag började skämmas över mig själv och mina känslor, och försökte undvika dem så gott det gick. Folk frågade hur Wilma mådde, eftersom att det var hon som va sjuk. Klart hon ska ha all uppmärksamhet. Förväntade jag mig att dem skulle fråga hur jag mådde? Nej, det gjorde jag inte. Jag förstod att ingen skulle fråga mig. Men det är klart att jag ville det. Men ja förstår att ingen gjorde det.
Familjelivet fick sig en rejäl smäll. Allting vändes upp och ner, in och ut. Från att ta plats och söka bekräftelse, började jag ta så lite plats som möjligt. Jag smög runt på tå o gjorde så gott jag kunde för att inte synas, inte vara i vägen, inte vara till belastning, inte vara krävande, inte vara.
Helt plötsligt handlade allting om att göra så mycket för Wilma som jag kunde. Allt gick ut på att tillfredsställa och uppvakta henne och hennes behov. Till en början märkte man det inte, men när chocken lag sig en aning började man lägga märke till människors särbehandling mer och mer.
De var först när jag insåg att jag oftare fick frågan "hur är det med din syster" under en dag än vad jag fick "hur mår du" under en vecka som irritationen började växa inom mig. Men de blev bara till en skam och skuld, den som är sjuk ska få all uppmärksamhet, det är henne det är synd om, inte mig. Skärp dig för helvete. Bara tanken på att jag ville att någon skulle bry sig om mig fick mig att känna mig oerhört dum.
För mig var det svåraste sveket att alla mina vänner slutade höra av sig. Jag va arg för att ingen förstod. Inte mamma, inte pappa, inte mina syskon och nu inte ens mina vänner. Ingen. Jag hade bara mig själv och ensamheten. Att ens tänka tanken på att förlåta mina kompisar och familj för den delen, var för mig omöjlig.
Alla hade svikit mig när jag behövde dem som mest.
Trots att jag avskydde att mina föräldrar inte brydde sig om mina känslor så förstod jag dem till hundra procent. Ena studen hade jag skuldkänslor för att jag krävde tid med dem, andra stunden va jag arg för att de inte tog sin tid. Alla mina tankar gav mig alltid någon form av negativ känsla. Och jag kunde aldrig känna mig stolt eller nöjd över mig själv. Vad jag än sa till mina föräldrar va de som att de gick in genom ena örat och ut lika snabbt genom de andra. Jag förklarade hur jag kände, gång på gång. Allt dem sa var " det har du aldrig sagt innan"
Till slut gav jag upp. De tog bara energi , så jag fick finna mig i situationen. Frtf så delar jag med mig av väldigt få av de känslor jag har till mina föräldrar. Det är som att en mur har byggts upp mellan oss. Hur min upplevelse har vart och vad jag gått igenom har mina föräldrar inte riktigt förstått. Därför finns det en stor ilska och besvikelse inom mig. Och den kommer nog att finnas där ett bra tag till. För mig är de som att dem aldrig riktigt förstått vilka uppoffringar jag gjort , hur krävande det har vart. För mig blev ensamheten påtaglig och jag led väldigt mycket utav den.
Jag ville undvika allt som hade med sjukdomen att göra. Men så fort jag försökte satte mitt samvete igång. "din syster är sjuk, är du medveten om det? Hon kanske inte är kvar hos dig om en vecka, eller om en månad, tänker du verkligen sitta här ensam o bitter över att bryr sig om henne?"
I samband med sjukdomen kom en hel del ansvar. Jag var tvungen att leva ett steg före hela tiden och alltid ha allting planerat. I början av veckan va jag tvungen att planera vilka lektioner jag skulle på och vad jag skulle göra självständigt när jag va på sjukhuset.
Jag fick planera hur jag skulle ta mig till göteborg och hur jag skulle ta mig hem. För oron över hur det skulle gå för min syster fick mig att vilja vara på sjukhuset hela tiden. Jag flängdes fram och tillbaka som en tennisboll.
Mitt stora problem var ensamheten. Jag hade ingen jag kunde jämföra mig med, jag kände ingen som visste hur det var att leva så som jag gjorde. Ingen hade en aning om vad som pågick inom mig, ingen hade en aning om vad jag gick igenom. Jag avskydde alla som inte brydde sig om mig. Jag avskydde alla som trodde att de förstod när de i själva verket inte förstod ett skit. Och framförallt, så avskydde jag mig själv som ens tillät mig själv att tänka sådana tankar. Jag var säker på att jag var den egoistiskaste och ondaste människan i hela världen.
När jag träffade min bästa vän för första gången, insåg jag att mina tankar inte alls var ovanliga. Han va en stark ljuspunkt för mig och en bidragande orsak till att jag orkade ta mig igenom cancerresan. Han visste vad jag kände och visste hur de var. Han frågade inte en massa dumma frågor och framförallt, han brydde sig. Han fick mig att förstå varför mina familjer betett sig så som dem gjort. Jag kunde förlåta dem.
Samtidigt som det inte finns någon i hela världen som jag vill vara med mer än Wilma, så finns det ingen i hela världen som jag vill vara med mindre.
När behandlingarna äntligen var klara, blev allting till min stora besvikelse bara värre. Skriken ökade och bråken blev mer och mer. En enorm ilska och besvilkelse dunkade inom mig. Tids nog började Wilma bearbeta sina känslor litegrann. Men mina känslor var inte bearbetade på långa vägar. Jag fick inte möjlighet att uttrycka mina känslor riktigt . Att jag mådde dåligt verkade inte högt prioriterat. När alla behanlingar var slut skulle alla vara glada osv. Därför hade jag bara ett val. Att svälja och hålla allt inom mig. Där inne är de fortfarande, en klump känslor och tankar som gnager och plågar mig dagligen.
För mig verkade allting återigen omöjligt att förlåta min familj, släktingar och vänner. Att de sett mig lida men ändå inte gjort något åt det? Hur kunde de?
Jag glömmer aldrig och det går inte en dag utan att det påverkar mig. Jag fick ett stort sår inom mig och om de någonsin kommer läka helt och hållet vet jag inte. Men hade jag inte fått min bästa väns hjälp och stöd hade jag definitivt inte vart där jag är idag.
Annons
Camera info
Camera W980
Focal length 4 mm
Aperture f/2.8
Shutter 1/4 s
ISO 320
Comment the photo
Ingamellanslag
Sun 31 Jul 2011 23:33
Det må jag säga, att berätta nått sånthär på internet, de e de inte många som gör, riktigt bra gjort (Y)
0PS1
Sun 31 Jul 2011 23:27
Känner inte dig men tycker faktiskt det är starkt av dig.
Att inte välja den väg en del skulle valt.
Kämpat igenom allt och funnits för din syster , det tycker jag är starkt.
Riktigt gripande text med.
Att inte välja den väg en del skulle valt.
Kämpat igenom allt och funnits för din syster , det tycker jag är starkt.
Riktigt gripande text med.
jigstr0m
Mon 1 Aug 2011 18:12
tack så mycket!
Min syster var orsaken till att jag fortsatte att andas.
Min syster var orsaken till att jag fortsatte att andas.
Anonymous
Tue 12 Jul 2011 17:22
fifan Fiinns gumman ! <33
bbaraM
Tue 12 Jul 2011 17:21
riktigt fin text evelina.. ni är en stark familj, precis vad som krävs för att klara av en sånhär situation ni nyss kämpat er igenom. hoppas de bara blir bättre nu! <3
OggeNilszon
Tue 12 Jul 2011 22:29
:/ , det är skit:S , finns om du vill snacka , vet mycket om cancer , har fått lärt mig det under dem här 2 åren han har haft det :/ , han har 1 halv år kvar ...
knazbaarn
Mon 11 Jul 2011 21:03
jättefin text :')
jag tycker du har varit ortoligt duktid o stark som årkat hålla dig uppe så länge utan att prata så mycke med nån, tills du fick din bästavän :) jag säger en sak, du har klarat nåt inte många skulle klara så bra ! <3
jag tycker du har varit ortoligt duktid o stark som årkat hålla dig uppe så länge utan att prata så mycke med nån, tills du fick din bästavän :) jag säger en sak, du har klarat nåt inte många skulle klara så bra ! <3
knazbaarn
Mon 11 Jul 2011 21:22
känner inte dig, men jag finns iallafall :)
läser varje text, allt du skriver är så fint,!
+ tack hehe :$
fattar inte hur du kan va så stark !!
vet inte vad jag ska skriva, är rörd eller vad man säger :)
fortsätt på samma sätt frammåt! <3
läser varje text, allt du skriver är så fint,!
+ tack hehe :$
fattar inte hur du kan va så stark !!
vet inte vad jag ska skriva, är rörd eller vad man säger :)
fortsätt på samma sätt frammåt! <3
Caroline
Mon 11 Jul 2011 21:03
Gud så bra skrivet hjärtat! Sönt att skriva av sig ibland. Aa vad ska man säga livet är orättvist och tufft ibland, men vad ska man göra, säger bara det att det är så himla bra att vi har så bra doktorer i Sverige! JAG FINNS FÖR DIG I ALLA LÄGEN KOM IHÅG DE ! Vi både har ungefär gått igenom samma sak så vi förstår oss på varandra mer än andra gör, så prata med mig om det är något. Vet jag inte varit den bästa, varit så kall, taskig och sur hela tiden, men som sagt det är något jag måste öva på det har oxå med att göra hur mitt liv är, det är som en bergodalbana, ena dagen är allt oå topp andra dagen är allt skit liksom. Men det är då vi ska finnas för varamn och komma ihåg det och stötta varann. Evelina jag ÄLSKAR dig bästavän! <3
jigstr0m
Mon 11 Jul 2011 21:13
Aw, tack hjärtat. <3
De e bara så jobbigt att hålla allt inom sig. <3
De är bara åt helvete ibland
Det kommer säkert ordna sig mellan dig o mig, de hoppas jag. Även om vi bråkar så som vi gör så ofta, så älskar jag dig ändå. Ibland kan en klapp på axeln vara en stor tröst.
<3
De e bara så jobbigt att hålla allt inom sig. <3
De är bara åt helvete ibland
Det kommer säkert ordna sig mellan dig o mig, de hoppas jag. Även om vi bråkar så som vi gör så ofta, så älskar jag dig ändå. Ibland kan en klapp på axeln vara en stor tröst.
<3
Caroline
Mon 11 Jul 2011 21:42
Precis ! förlåååt evelina, fälller alltid en stor fet jävla tår när vi bråkar och får ont i magen har det nu förlååt vill verkligen inte att det ska vara såhär?! jag ÄLSKAR dig Evelina Jigström ! <3
Anonymous
Mon 11 Jul 2011 20:54
såå fiiin text guud:)
jag tog verkligen åt mig av texten
du e såå gullig och stark att du har klarat av det hära och din familj och din syster!!
jag tog verkligen åt mig av texten
du e såå gullig och stark att du har klarat av det hära och din familj och din syster!!
26 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/jigstr0m/492981076/


Visa toppen
Show footer