Jag skulle ge allt. Jag skulle betala en lösensumma för stor för att skriva ner. Jag skulle offra mig. Jag skulle lämna allt i nuet bakom mig.
- För att få leva kvar i det förflutna. Tiden då jag levde. Lycklig

Jag vill att du betalar av det du står i skuld till mig för. För att du lät mig falla handlöst ner i en värld av betong och järn. Du släppte mig som om jag var en söndrig gammal trasdocka, som du inte hade användning för längre. Det du tagit kommer aldirg återgäldas. Handligen är ogenomförbar. Du är falskare än leéndet när jag ser dig är.

Har fått ett dunk i huvudet. Ett dunk som är den första känslan som flyger på mig när jag vaknar. Den sista tortyren som plågar mig innan jag somnar.
Ett dunk av en känsla som vill ut. En känsla som vill explodera och skrika allt jag tänker vidkommande dig. En känsla jag kedjat fast och byggt en fasad runt.
Men varje gång jag ser, känner eller tänker på dig, väcks känslan till liv.
Den börjar dunka, dunka, dunka.
Slå mot mitt skallben som en stor hammare.
. Alla andra känslor varar endast för stunden.
Det är dunket som varar, konstant.

Har så många gånger, allt för många gånger, försökt tycka synd om dig. Om hur du måste känna dig. Om hur dåligt du måste må. Hur du försöker kväva din ånger med något som är dig kärt. Försöker bryta dig loss från all press. Vill dränka alla känslor så ofta som lagen tillåter.
-Så många gånger har jag ställt mig i spegeln. Och känt precis likadant.

-Jag hatar att jag älskar dig

och jag känner dig, hur?