ja är rädd att du ska vara arg på mej. ja är rädd att du inte ska vilja prata me mej. ja vet ju att ja beter mej som skit. inte lätt för dej att veta va de e om ja aldrig säger ngt. men ja kan inte. vet inte hur man gör. kan inte sätta ord på alla känslor som ja har innanför. men du betyder. vill kunna förklara för dej vart felet sitter. men ja blir bara fegare å fegare för varje dag som går. ja är rädd för hur du ska reagera. sitter å tänker på allt vi har tillsammans. allt vi har gjort. alla skratten och alla tårarna. alla människorna som vi delar tillsammans å alla hemligheter. 

de ska ju vara som de alltid har varit. vi ska sitta på verandan me grått hår och bullar och saft å barnbarn. hur har de blivit såhär ? 

ja vet att det är mej de e fel på. ja vet att de är ja som beter mej dumt å behandlar folk som skit. men de hjälper inte när alla påpekar de. folk förändras. de e kanske de ja gör. ja vet inte så fråga mej inte. bara de att ja inte har samma gnista längre.

fan vi borde skita i allt annat och bara ta till vara på varandra. de ska vara du och ja, de ska vara tråkiga vardagseftermiddagar utan ngt folk att träffa. "tjejkvällar" me läskiga filmer och tonvis me godis å cola. 

du å ja, de är ju så de ska va. så har vi alltid sagt. men vart är vi påväg ? är de den dumma vintern som tär på oss, eller börjar vi ta varandra för givet ? 
ja älskar dej Alida Gustafsson <3

men de ju för sjutton de ja skrev. att ja inte KAN berätta. att de då blir svårt för dej att förstå. alida ja är inte den där som bara tänker på mej själv (misstolka mej rätt nu), ja kan se saker från andra hållet, ja kan föreställa mej hur det är för folk runt omkring mej.
ja slutar svara för ja har inget om dem att snacka om. visst, fine för mej om du vill vara me dem men du måste fatta att det är svårt för mej att ta att min bästaste bästa vän blir bästa kompis me den killen som ja älskade men som sen låter mej sjunka till botten.
ja visste inte att de va så.. vem har gjort de ?
jaa, va e de för jävla fel på mej.. allt sitter nog inne i huvudet på mej. ja har en skruv lös och är psykiskt störd, så är det bara, men de e tydligen ingen som har fattat de. alla har vi skit å leva me.
du skulle ändå inte prata me mej åt någon annan, de gör du ändå aldrig. de är sånna där småsaker som ja kan utantill i huvudet ungefär lika lätt som de e å gå. just för att vi är som systrar och kan varandra utan å innan.
nej, ja kan inte säga att ja är stolt över den ja är. önskar varje dag att de inte var ja som kom fram först till de där jävla ägget.
anledningen till att ja "iggar" dej är för att ja tror att du är skitförbannad på mej. ja är livrädd för din reaktion om ja helt sonika kommer fram till dej men så är du skitförbannad. därför håller ja mej undan tills ja vet att allt är lugnt.
joo, alida, ja fattar att du inte pallar me hur mkt som helst. ja har några hjärnceller att tänka me. ja hindrar dej inte om du känner att du måste gå, bara för de säger ja inte att ja vill de ! du ska inte känna dej tvingad att stanna bara. ja klarar mej nog, de gör ja alltid. men de blir svårt, för ja älskar ju dej, de finns ingen som dej. du betyder mer än alla andra, de ska du veta.

omg...
men det är väl förfan bättre å berätta så jag vet vaffan ditt problem är? som idag, alla fråga va det va med dig och jag sa jag vet inte och du sa inte ett ljud! det är jobbigt å gå runt i skolan med ett emo som är konstant sur/lessen och inte säger ett ord. jag skulle kunna gå med massa andra roliga och glada.
för vid det här laget borde du veta att jag blir depp/lessen när nån av mina vänner är det, jag vill inte rage på folk som inte har gjort mig nåt, men det blir så automatiskt.
jag BLIR sur på dig när du håller på såhär. är det så jävla konstigt eller?
och jag är med dom för emanuel är vän med gorr och när gorr kommer, kommer olle, anton och jesper, å så heller det på.
du kan inte hindra mig från att va med mina vänner, jag trodde du fattade redan från början att det skulle bli såhär.
jag skulle prata med dig åt nån annan men det är ju tamejfa-an hopplöst.

mitt problem är ja själv ! ja vet inte vem ja ska vara för att få folk att acceptera. och ja är så jävla rädd för att bara vara mej själv för då kommer alla bara tycka att ja är konstig pga den ja är och så kommer alla titta konstigt på mej.
ja förlorar bara mer å mer, ja blir inte direkt starkare.
va ska ja säga? de behöver inte lägga sej i mitt liv. å säger ja så så kommer de ju försjutton bara tycka ja är ännu bitchigare.
ja hindrar dej inte om du vill vara me andra som inte är psykiskt störda och som är roliga och glada. man väljer sina vänner så ja kan inte tvinga dej att vara kvar.
ja borde de va. kanske bara trodde att du gjorde undantag me mej, trodde du sket i de eftersom ja bara drar ner dej i skiten.
de är ju förfan de ja snackar om. ja ser när du är sur, eller ibland iaf. då låter ja dej hellre va än tar smällen. nej ja tycker inte att de är konstigt, de e ju de ja säger.
ja fattar alida. men de kan inte hindra dem från att faktiskt bli vän me dej. klart ja fattade att de skulle hända, men för de kan ja inte låtsas att allt är bra. ja orkar inte me de längre. ja hindrar dej inte från ngt. va me dem du vill. vi lever i ett fritt land.