Att glömma, det kanske är det som är hela nycklen, att bara släppa taget, att bara vända ryggen till, att inte bry sig bara springa ifrån hela skiten, ifrån dig ifrån han och henne och allihoppa och sig själv.

Bara lägga boken på hyllan och inte ta ner den igen, ge upp lixom.

För att i slutänden hamnar vi i samma tomma mörka oändliga vakum utan känslor ljus eller, vad som helst.

Men om detta verkligen är så, då spelar det ingen roll heller om jag slänger mig ut och bara gör allting samtidigt, bara spolar ner allihoppa och ser inte tillbaka och börjar tänka över saken. Skiter i allt. Det blir ju ändå ingen skillnad i slutet.

Att anses vara smart är inte så kul , när man själv inser att man är det och att man till sist när sin gräns, inget kvar att utforska, ingenstans att gå.

Man bara sitter där och går i cirklar, försöker gå runt hela kruxet och finner inget annat än samma outgrundliga vägg utan ursprung eller massa eller närvaro, det bara tar emot och går inte längre.

Men känslan av en vidare väg och utterligare lösningar och rörelser bara sitter kvar och sliter sönder en tills känslan dör ut och vissnar till att inte leva upp igen.

Ja just det, angående om man inte är skapt att förstå allting, är det då inte en aning dumt att försöka envist förstå allt även om man vet att man inte är skapt eller kapabel till att göra det?

tänk om jag har bara tappat spåret, som jag själv satte upp? 12 sysns nämligen inte mera, har jag tappat bort mig själv nu ..... Eller hur var det nu?

Annons

The photo has no tags

October 2011