September
Tuesday 3 August 2010 photo 1/1
|
Dagarna blev till veckor och nu hade det gått en månad.
En månad sedan allt föll ihop. Föll itu. Föll isär.
En månad full av sorg, hat och misär.
Men också av saknad och längtan.
Den där smygande känslan av hur allt hade varit innan.
Hur allt hade varit så himla perfekt, så magiskt.
Den känslan omfamnade henne ibland.
Men det gjorde för ont. För ont att tänka tillbaks.
För nu visste hon vad hon trodde då.
Att det var för bra för att vara sant.
Det hade varit hennes verklighet.
Men hans illusion av verkligheten.
Det var svårt att stå på egna ben.
Då hon alltid hade honom att stödja sig mot.
Hon föll ner. Ner på sina knän. Och hittade sitt krossade hjärta.
Sakta men säkert började hon samla ihop bitarna.
Men som alltid när ett hjärta blir krossad.
Så fattas det en bit. Den har gått förlorad.
Men samtidigt som en bit går förlorad.
Så härdas hjärtat. Det blir svårare att tränga sig igenom.
Rädd för att bli sårad igen.
Rädd för att bli krossat igen.
Till den punkt att man låser sig och kastar bort nyckeln.
Men varje fängelse har en öppen dörr.
Varje becksvart tunnel har en utgång där ljuset strömmar in.
Med dessa tankar i huvudet kunde hon komma över honom.
Med dessa tankar i huvudet fanns det ingen plats för honom.
För nu var han bara historia. Ett gammalt kapitel.
Nu börjar hennes nya kapitel.
Med nya syner, upplevelser och möjligheter.
Nu ska hon hitta rätt nyckel till hennes hjärtas lås.
Då solen bländar hennes ögon i slutet av tunneln.
En månad sedan allt föll ihop. Föll itu. Föll isär.
En månad full av sorg, hat och misär.
Men också av saknad och längtan.
Den där smygande känslan av hur allt hade varit innan.
Hur allt hade varit så himla perfekt, så magiskt.
Den känslan omfamnade henne ibland.
Men det gjorde för ont. För ont att tänka tillbaks.
För nu visste hon vad hon trodde då.
Att det var för bra för att vara sant.
Det hade varit hennes verklighet.
Men hans illusion av verkligheten.
Det var svårt att stå på egna ben.
Då hon alltid hade honom att stödja sig mot.
Hon föll ner. Ner på sina knän. Och hittade sitt krossade hjärta.
Sakta men säkert började hon samla ihop bitarna.
Men som alltid när ett hjärta blir krossad.
Så fattas det en bit. Den har gått förlorad.
Men samtidigt som en bit går förlorad.
Så härdas hjärtat. Det blir svårare att tränga sig igenom.
Rädd för att bli sårad igen.
Rädd för att bli krossat igen.
Till den punkt att man låser sig och kastar bort nyckeln.
Men varje fängelse har en öppen dörr.
Varje becksvart tunnel har en utgång där ljuset strömmar in.
Med dessa tankar i huvudet kunde hon komma över honom.
Med dessa tankar i huvudet fanns det ingen plats för honom.
För nu var han bara historia. Ett gammalt kapitel.
Nu börjar hennes nya kapitel.
Med nya syner, upplevelser och möjligheter.
Nu ska hon hitta rätt nyckel till hennes hjärtas lås.
Då solen bländar hennes ögon i slutet av tunneln.
Annons
Comment the photo
Anonymous
Fri 13 Aug 2010 21:47
Jag har ångrat mig. Jag kan beskriva dig med ett ord, baserat på dina texter.
Vacker!
Vacker!
Chibi
Thu 5 Aug 2010 15:46
ok, du skriver jätte bra men du borde tänka på hur du sätter in det sista meningarna. Jag har läst många av dina texter och det känns ibland som om de sista meningarna inte passar in. Tänk nog på hur det låter och läs igen det du skrivit. :) Annars jätte bra flyt
alwayysmee
Wed 4 Aug 2010 17:36
gud vad bra du är! allvarligt, du skriver jättebra och du får en att tänka efter när man har läst det du skriver. jag vet inte vad jag ska säga mer än att du är jättbra på att skriva och det är kul att du delar med dig till oss andra som grärna vill läsa! jättefint
35 comments on this photo Show all comments »
Directlink:
http://dayviews.com/jramos/467844833/
Visa toppen
Show footer