Hon var stillheten i de djupaste av urskogar.
Jag var spruckna läppar och blodiga knogar.
Hon var tindrande stjärnor och varma lågor.
Jag var genomtänkta svar på oställda frågor.

Hon var tiotusen nyanser av skönhet och prakt.
Jag var mellanrummen i ett döende hjärtas takt.
Hon var drömstoft och alla ouppfyllda fantasier.
Jag var vemod, osäkerhet och självvållade fobier.

Hon var ljudet av fjäderlätta danssteg i livets vals.
Jag var en ihopbiten käke med en klump i sin hals.
Hon var nyfunnen frid och de djupaste av andetag.
Jag var trevande händer med ivägrusande hjärtslag.

Hon var livet, hoppet och tusentals odödliga drömmar.
Jag var bortglömda trasdockor med upprivna sömmar.
Hon var synen, doften, och känslan av sommarängar.
Jag var melodierna av gitarrspel med brustna strängar.

Hon var brinnande hjärtan och koncentrerad kärlek.
Jag var svedan och smärtan i ett förkrossande svek.
Hon var ett skimmer av stjärnglans vart hon än gick.
Jag var oöppnade kärleksbrev i ett bortglömt skick.

Hon var himlen, hon var jorden och allting däremellan.
Jag var orden som ofta tänks men som sägs så sällan.
Hon var vilja, hon var lust, hon var mening och syfte.
Jag var flaxande vingar av bly som aldrig nånsin lyfte.

Tårarna forsar. Du är fantastisk.