November
Wednesday 11 February 2009 photo 4/7
|
Jag hade totalt tappat kontrollen över mej själv. Tårarna rann inte mer, men jag kände fortfarande hur de tryckte innanför ögonlocket. För att hejda en ny attack fylld av tårar, försökte jag lugna blicken med att fästa den på den vita dörren med de tre svarta siffrorna på. 183. Min ipod hade slagit på och just nu spelades Wenn nicht mehr geht. Den ljuva rösten av Bill hördes lugnt i mina öron,
Keiner mehr da
Der mich wirklich kennt
Meine Welt bricht grad zusamm
Und es läuft'n Happy End
Um dich weinen soll ich nicht
Ich weiß, unsterblich sind wir nicht
Aber du hast mal gesagt
Wenn nichts mehr geht werd ich ein Engel sein
Für dich allein
Und dir in jeder dunklen Nacht erschein
Und dann fliegen wir weit weg von hier
Wir werden uns nie mehr verlier'n
Bis du mir das erste Mal erscheinst
Stell ich mir vor daß du von oben
Mit den Wolken für mich weinst
Ich wart unendlich lang auf dich
Doch so unendlich ist das nicht
Denn du hast mal gesagt
Just nu ville jag sjuka genom golvet och tyna bort.
Flashback:
Jag öppnade telefonen med ett nytt leende på mina läppar.
- Tja snygging, hur äre? Sa jag utan att få ett svar
- Hej Thesa, äru hemma? Hennes röst var svag och jag kände att något var helt fel.
- nej, alltså. Jag är på sjukhuset. Hur är det med dej gumman? Det låter inte som att du är frisk ännu? Mina händer skakade och huvudet hade fortfarande den där värken som aldrig gav med sig.
- jag har inte varit sjuk Thesa, förlåt..
Jag fattade absolut ingenting. Varför hade hon varit hemme då? Varför hade hon inte funnits med mej i skolan eller varför satt hon inte med mej här nu? Hon var ju inte sjuk? Men vad var det som var fel? Det var något som inte stod rätt till.
Jag var tyst en lång stund och hörde bara Thesas andetag.
- Vi ska flytta.. Orden som kom från andra sidan luren stoppade upp tankarna,
- Jaha.. sa jag tyst, utan att tänka på vad jag sa. jag visste inte om att jag just fått ur mej ett ord, min tunga ville säga så mycket, ville skrika och försöka förstå. Men dte gick inte, jag var tyst fick inget ord att passa in. Jag kunde känna en värk i bröstet. Huvudet snurrade.
- Jag tänkte berätta det förut.. men, jag vet inte vad som hände.. jag önskade att det fanns något som kund ehindra det då.. Hennes röst vek sej och jag hörde att hon hade lika svårt med orden som jag. Jag kunde fortfarand einte säga ett ord, tanken på att hon skulle försvinna gjorde mej så rädd att jag inte vågade tänka på det. Det skulle snart brista, jag satt fortfarande på golvet. Jag kände sakta en tår rinna ner fån min kind, den träffade min hand som låg vilad på ena knäet som jag dragit tätt intill mej.
- Thesa snälla säg något! Jag hörde hennes snyftningar genom den lilla telefonen som vilade i handen på mej.
- förlåt. jag fick fram ordet som en viskning.. måste du? frågade jag sen med gråten i halsen.
- Mamma har fått ett jobb i Berlin, och jobbbet är liksom.. hon snyftade till lite mellan. "hon reser mycket, du vet som hon gör nu... men nu har de bara vart inom tyskland, plöttsligt ska hon få åka längre bort". Nu kastade sej gråten på mej och tårarna rann i snabb takt.. "vi kanske kommer flytta till österrika eller Danmark.." hennes ord var ostadiga och jag kände på mej att det var något av dessa ställen som skulle bli Beckas nya hem. Jag grät, nu grät jag verkligen. Kroppen skakade och jag ville bara skrika.. hon kan ju inte lämna mej nu..
- Varför sa du inget före, jag fick långsamt fram orden mellam varge snyfftning.
- Förlåt. Jag ville ändra allt så att det skulle bli bra igen, men de funkar inte, vi kommer att flytta nästa månad och jag.. jag. Hennes ord tog slut. "Jag kommer sakna dej!" sa hon och jag hörde hu gråten i hennes hals kvävde henne.
- Jag kommer sakna dej meest! Jag hade igentligen inte förstått så mycket av allt som just hänt. Gråten i halsen och bröstet och ögonen som drunknadei tårarna som kom upp från den starka overklia och hämska kännslan i bröstet. Hon skulle för fan flytta, och jag försökte inte stoppa henne. Min livsglöd, i den verkliga världen. Mina tankar förlyttades plöttsligt till dörren framför mej.
- Jag ville säga en sak till dej. sa jag försiktit för attförsöka kännde mej lite lugnar. "Jag har träffat dom.. Bill och Tom, han, han.. Bill. Han är, underbar.." I andra sidan luren hördes ett förlorat skratt en fnissning av Becka som sa "fan vilken fantasi hon har".
- Gumman, du, jag vill inte heller flytta! Jag kommer över till dej imorn vi måste prata, men nu måste jag gå. du är bäst! puss. Jag förstod inte så mycket min hjärna blockerade allt..
- Ja,.. Okeej. puss.
Luren las på.
Plöttsligt förstod iallafall mitt hjärta vad som hänt. De skickade ifrån sej varningar, och tårar. Smärta. Nu sprack alltihopa. Jag hade förstått och nu kunde jag inte sluta gråta..
Keiner mehr da
Der mich wirklich kennt
Meine Welt bricht grad zusamm
Und es läuft'n Happy End
Um dich weinen soll ich nicht
Ich weiß, unsterblich sind wir nicht
Aber du hast mal gesagt
Wenn nichts mehr geht werd ich ein Engel sein
Für dich allein
Und dir in jeder dunklen Nacht erschein
Und dann fliegen wir weit weg von hier
Wir werden uns nie mehr verlier'n
Bis du mir das erste Mal erscheinst
Stell ich mir vor daß du von oben
Mit den Wolken für mich weinst
Ich wart unendlich lang auf dich
Doch so unendlich ist das nicht
Denn du hast mal gesagt
Just nu ville jag sjuka genom golvet och tyna bort.
Flashback:
Jag öppnade telefonen med ett nytt leende på mina läppar.
- Tja snygging, hur äre? Sa jag utan att få ett svar
- Hej Thesa, äru hemma? Hennes röst var svag och jag kände att något var helt fel.
- nej, alltså. Jag är på sjukhuset. Hur är det med dej gumman? Det låter inte som att du är frisk ännu? Mina händer skakade och huvudet hade fortfarande den där värken som aldrig gav med sig.
- jag har inte varit sjuk Thesa, förlåt..
Jag fattade absolut ingenting. Varför hade hon varit hemme då? Varför hade hon inte funnits med mej i skolan eller varför satt hon inte med mej här nu? Hon var ju inte sjuk? Men vad var det som var fel? Det var något som inte stod rätt till.
Jag var tyst en lång stund och hörde bara Thesas andetag.
- Vi ska flytta.. Orden som kom från andra sidan luren stoppade upp tankarna,
- Jaha.. sa jag tyst, utan att tänka på vad jag sa. jag visste inte om att jag just fått ur mej ett ord, min tunga ville säga så mycket, ville skrika och försöka förstå. Men dte gick inte, jag var tyst fick inget ord att passa in. Jag kunde känna en värk i bröstet. Huvudet snurrade.
- Jag tänkte berätta det förut.. men, jag vet inte vad som hände.. jag önskade att det fanns något som kund ehindra det då.. Hennes röst vek sej och jag hörde att hon hade lika svårt med orden som jag. Jag kunde fortfarand einte säga ett ord, tanken på att hon skulle försvinna gjorde mej så rädd att jag inte vågade tänka på det. Det skulle snart brista, jag satt fortfarande på golvet. Jag kände sakta en tår rinna ner fån min kind, den träffade min hand som låg vilad på ena knäet som jag dragit tätt intill mej.
- Thesa snälla säg något! Jag hörde hennes snyftningar genom den lilla telefonen som vilade i handen på mej.
- förlåt. jag fick fram ordet som en viskning.. måste du? frågade jag sen med gråten i halsen.
- Mamma har fått ett jobb i Berlin, och jobbbet är liksom.. hon snyftade till lite mellan. "hon reser mycket, du vet som hon gör nu... men nu har de bara vart inom tyskland, plöttsligt ska hon få åka längre bort". Nu kastade sej gråten på mej och tårarna rann i snabb takt.. "vi kanske kommer flytta till österrika eller Danmark.." hennes ord var ostadiga och jag kände på mej att det var något av dessa ställen som skulle bli Beckas nya hem. Jag grät, nu grät jag verkligen. Kroppen skakade och jag ville bara skrika.. hon kan ju inte lämna mej nu..
- Varför sa du inget före, jag fick långsamt fram orden mellam varge snyfftning.
- Förlåt. Jag ville ändra allt så att det skulle bli bra igen, men de funkar inte, vi kommer att flytta nästa månad och jag.. jag. Hennes ord tog slut. "Jag kommer sakna dej!" sa hon och jag hörde hu gråten i hennes hals kvävde henne.
- Jag kommer sakna dej meest! Jag hade igentligen inte förstått så mycket av allt som just hänt. Gråten i halsen och bröstet och ögonen som drunknadei tårarna som kom upp från den starka overklia och hämska kännslan i bröstet. Hon skulle för fan flytta, och jag försökte inte stoppa henne. Min livsglöd, i den verkliga världen. Mina tankar förlyttades plöttsligt till dörren framför mej.
- Jag ville säga en sak till dej. sa jag försiktit för attförsöka kännde mej lite lugnar. "Jag har träffat dom.. Bill och Tom, han, han.. Bill. Han är, underbar.." I andra sidan luren hördes ett förlorat skratt en fnissning av Becka som sa "fan vilken fantasi hon har".
- Gumman, du, jag vill inte heller flytta! Jag kommer över till dej imorn vi måste prata, men nu måste jag gå. du är bäst! puss. Jag förstod inte så mycket min hjärna blockerade allt..
- Ja,.. Okeej. puss.
Luren las på.
Plöttsligt förstod iallafall mitt hjärta vad som hänt. De skickade ifrån sej varningar, och tårar. Smärta. Nu sprack alltihopa. Jag hade förstått och nu kunde jag inte sluta gråta..
Visa toppen
Show footer