3 October 2008

Det är något fullständigt oemotståndligt med oaser som Resturang Kreta.
Inte oemotståndligt i läge eller utseende, det hela är ju som namnet antyder, en sunkig lunch resturang nere i hamnen där blaskig folköl serveras ur plastmugg.
Men där det saknas riktig öl (inget att gnälla om igentligen, jag gillar folle) och ordentlig scen så återfinns någonting annat, nämligen riktiga hårdrockare.
För det är dom som lyckats släpar sig dit, vilket föder en stor mäng fördelar.
Här finns inga posörer, inga stängsel, inga utbölingar som startar slagsmål, inga gnälliga vakter och ingen merch till överpris, bara riktigt folk.
Så hur klarar sig banden då?
Under omständigheterna riktigt bra, bortsett från att ljudteknikern plötsligt försvinner. Konsekvensen blir att trummor och bas överröstar såväl gitarrer som sång (enbart hörbar på höger sida av någon anledning) i alldeles för stor utsträckning. Hårdast drabbar det första bandet, Sworn Amongst vars stabila metal i mångt och mycket blir ljudgröt.
Det blir något bättre under Bonded By Blood och Gama Bomb men drar fortfarande ner helhets intrycket.
Men med en handfull moshpit entusiaster krävs det mer än så för att förstöra festen. Det är ren Moshpit glädje från början till slut och det är lite nöjt jag kan konstatera att det var länge sedan jag hade en så kraftig bangover.
COWABUNGA DUDES!
Inte oemotståndligt i läge eller utseende, det hela är ju som namnet antyder, en sunkig lunch resturang nere i hamnen där blaskig folköl serveras ur plastmugg.
Men där det saknas riktig öl (inget att gnälla om igentligen, jag gillar folle) och ordentlig scen så återfinns någonting annat, nämligen riktiga hårdrockare.
För det är dom som lyckats släpar sig dit, vilket föder en stor mäng fördelar.
Här finns inga posörer, inga stängsel, inga utbölingar som startar slagsmål, inga gnälliga vakter och ingen merch till överpris, bara riktigt folk.
Så hur klarar sig banden då?
Under omständigheterna riktigt bra, bortsett från att ljudteknikern plötsligt försvinner. Konsekvensen blir att trummor och bas överröstar såväl gitarrer som sång (enbart hörbar på höger sida av någon anledning) i alldeles för stor utsträckning. Hårdast drabbar det första bandet, Sworn Amongst vars stabila metal i mångt och mycket blir ljudgröt.
Det blir något bättre under Bonded By Blood och Gama Bomb men drar fortfarande ner helhets intrycket.
Men med en handfull moshpit entusiaster krävs det mer än så för att förstöra festen. Det är ren Moshpit glädje från början till slut och det är lite nöjt jag kan konstatera att det var länge sedan jag hade en så kraftig bangover.
COWABUNGA DUDES!





Direct link:
http://dayviews.com/kirotheone/2008/10/3/