Kollade på en 1a i Enköping med morey och farey idag. Den var perfekt fan! Vill lätt flytta dit. Mamma och Åke ska bara fixa och planera med finanserna först och se till så att jag kan försörja mig själv liksom. Men det kommer gå ihop tror jag.

Lite ångest bara med tanke på att då är jag helt ensam fan, eller inte helt egentligen. För hela familjen flyttar dit nästa år också. Men jag kommer ju fortfarande bo ensam i några månader utan mammas hjälp och sånt. Som tur är lägenheten inte stor nog så att man känner sig liten och ensam och så kommer ju Elias komma och slagga titt som tätt. Så ensamhetsproblematiken är nog kirrad. Och grejjen är att jag kanske kommer flytta i slutet av sommaren, shit pommes. Min första lägenhet. Hur vuxet är inte det på en skala..?

Nej, nu måste jag plugga, och jag har redan tänkt skjuta på essän tills imorrnkväll, jag är så dålig asså. Men digital bild är roligare så jag ska ta och göra klart alla kalendersidorna nu.

Det var något ballt citat som jag tänkte skriva här, men det har fallit ur mitt minne. Som med det mesta.

Jag orkar egentligen inte skriva mer om det som varit. Kan säga att jag visste mer eller mindre var som försigick när vi hade alla de där pauserna. Jag såg alla sms som skrevs när vi var i Trysil. Jag sa att han skulle bestämma sig, vilket tog hundra år och åter hundra år igen. Men till slut så kom beslutet ändå och jag vet mycket väl att det kunde ha varit jag som hade varit på andra sidan nu. Och jag kräks bara jag tänker på det. Jag vet om alla lögner och svek, jag var där och tog emot de jag också. Vi fick höra samma saker du och jag.
Antingen så var jag för feg för att sätta stopp för allt, för jag mådde knappast bra av allt det där heller, eller så hade jag gett mig fan på att det skulle bli som jag ville. Även om han slitit ur hjärtat på mig om och om och om igen. Mer än två gånger, så stod jag där ändå och försökte lita, försökte förstå vad som pågick i hans huvud. Och nu vet jag och förstår. Säger inte att något av all skada och skit han åstakommat har varit rätt på något sätt. Jag skäms och tycker det är pinsamt emellanåt att jag är tillsammans med ett as till pojkvän. Men jag har varit på bottenapp i hans huvud och fått veta saker som skär i hjärtat på mig och om de sakerna skulle bli till verklighet. Då är det slut på allt för alltid, för då skulle han inte finnas mer.

Jag är inte arg på någon egentligen. Men ingen vet riktigt varför jag har stannat kvar och ingen kommer nog riktigt på veta det någonsin heller.

P.s Det här är det sista jag kommer att yttra mig om den här saken, för jag orkar inte mer, gjrot är gjort, sagt är sagt, sårat är sårat och sådant är livet. Inget man kan göra något åt.