February
Saturday 5 November 2011 photo 1/1
|
Och nu ligger jag i sängen. Inte ens min egen säng, inte ens i mitt eget hem, eller min ort. Mitt liv pågår inte här, hit har Jag kommit för att fly mitt eget liv ett litet tag. För att få tänka ifred utan instick av min egentliga verklighet. Här ligger jag, i en säng som inte är min egen, men i ett rum som har varit mitt. Ett rum som min verklighet faktiskt pågick några år av mitt liv. I en ort som jag växte upp i. Så många gånger som dessa väggarna har sett mig förtvivlad, förlorad, förälskad, förlöjligad, förnedrad, fördärvad.
Jag gråter nu, men endast för att känslan att få skriva känns så överväldigande. Jag försökte undvika det. Försökte springa istället, försökte stänga av, försökte tänka på annat. Men egentligen vet jag Att detta är mitt sätt, för mig att gå vidare nu.
Jag tycker att det är ett ironiskt sammanträffande att Jag för fem små år sedan, mådde nästan precis likadant, i precis samma rum, av precis samma anledning fast omvänd. Ödets ironi.
Jag menar inte att vara otydlig, jag menar inte att såra någon, men Jag vet att Jag gör det ändå, och Jag sårar mig själv precis lika mycket när jag ser hur jag sårar. Det blir svårt att andas och trögt att tänka, när jag förstår att ett beslut som jag fattade kommer att påverka andra människor. Människor runt mig, som jag bryr mig om. Varför ska jag alltid vara jag?
Varför räcker det inte med att vara jag ibland? Varför kan jag inte ljuga fint och lättsamt, vara tyst när det behövs, och ljuga genom att inte säga något alls? För att Jag kan inte. Hur gör man? Jag kan inte förmå mig att säga något som inte är som det är. Istället säger jag bara allting rakt ut när jag blir tillfrågad, sen blir folk stötta och chockade när dom inser att det är sanningen. Jag kan bara inte förmå mig att få någon att se nöjd ut genom att ljuga.
Längs mina kinder finns svarta ränder nu, jag glömde bort sminket från igår som jag aldrig tvättade bort.
Varför berättade ingen att livet är såhär? Varför berättade ingen att saker plötsligt kan vända, och slå dig i ditt förvirrade ansikte, sen skratta åt dig och lämna dig där åt dig själv, tills du orkar förstå vad det var som hände?
Jag känner mig liten idag. Liten, förvirrad, vilsen och förpestad. Som om jag var smittad av något och alla tar en omväg för att inte gå för nära mig. Jag önskar att Jag kunde förstå mig på det här som kallas livet någongång, och slippa bli så patetiskt överraskad när jag plötsligt befinner mig i min tunnel av mörker för att ångesten äter upp mig inifrån och när paniken får mig att vika mig dubbel när jag vill fly ur min kropp och lämna den här bräckliga, tunna och vacklande verkligheten.
Jag gråter nu, men endast för att känslan att få skriva känns så överväldigande. Jag försökte undvika det. Försökte springa istället, försökte stänga av, försökte tänka på annat. Men egentligen vet jag Att detta är mitt sätt, för mig att gå vidare nu.
Jag tycker att det är ett ironiskt sammanträffande att Jag för fem små år sedan, mådde nästan precis likadant, i precis samma rum, av precis samma anledning fast omvänd. Ödets ironi.
Jag menar inte att vara otydlig, jag menar inte att såra någon, men Jag vet att Jag gör det ändå, och Jag sårar mig själv precis lika mycket när jag ser hur jag sårar. Det blir svårt att andas och trögt att tänka, när jag förstår att ett beslut som jag fattade kommer att påverka andra människor. Människor runt mig, som jag bryr mig om. Varför ska jag alltid vara jag?
Varför räcker det inte med att vara jag ibland? Varför kan jag inte ljuga fint och lättsamt, vara tyst när det behövs, och ljuga genom att inte säga något alls? För att Jag kan inte. Hur gör man? Jag kan inte förmå mig att säga något som inte är som det är. Istället säger jag bara allting rakt ut när jag blir tillfrågad, sen blir folk stötta och chockade när dom inser att det är sanningen. Jag kan bara inte förmå mig att få någon att se nöjd ut genom att ljuga.
Längs mina kinder finns svarta ränder nu, jag glömde bort sminket från igår som jag aldrig tvättade bort.
Varför berättade ingen att livet är såhär? Varför berättade ingen att saker plötsligt kan vända, och slå dig i ditt förvirrade ansikte, sen skratta åt dig och lämna dig där åt dig själv, tills du orkar förstå vad det var som hände?
Jag känner mig liten idag. Liten, förvirrad, vilsen och förpestad. Som om jag var smittad av något och alla tar en omväg för att inte gå för nära mig. Jag önskar att Jag kunde förstå mig på det här som kallas livet någongång, och slippa bli så patetiskt överraskad när jag plötsligt befinner mig i min tunnel av mörker för att ångesten äter upp mig inifrån och när paniken får mig att vika mig dubbel när jag vill fly ur min kropp och lämna den här bräckliga, tunna och vacklande verkligheten.
Geo tag
Camera info
Comment the photo
Ta hand om dig och hoppas du mår bättre snart!! <3
Kämpa på så gott det går.
19 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/lalex/498222663/
Visa toppen
Show footer