Vuxna och unga på internet - Konferensen Nätvandra!

Förra veckan så besökte jag konferensen Nätvandra! i Motala. Konferensen ordnades av Motala kommun och deras fältarbetare och av Fryshusets verksamhet Nätvandrarna. Konferensen hölls med anledning av att arrangörerna tillsammans skrivit en liten metodbok som heter just Nätvandra! och som handlar om hur vuxna bör tänka när de kommunicerar med unga via internet.

Jag var där för att försöka få en bild av hur den så kallade vuxenvärlden tänkte sig att det här skulle göras på bästa sätt. När vuxna (med vuxna så menar jag myndiga internetovana personer) försöker presentera hur unga och internet fungerar för andra vuxna så kan det lätt bli väldigt fel. Därför så hade jag en något skeptiskt hållning till vad som skulle säga, men blev lockad att åka då jag såg att två av mina favorittänkare - och dessutom forskare - angående internet och kultur, Marcin de Kaminski och Elza Dunkels, skulle vara där. Marcin var förvisso där som åhörare, men för mig blev det vad som fick mig att känna att det kunde vara värt att vara där.

Konferensen börjar

Det var ganska gott om livemusik under dagen. Trevligt stilgrepp! Ett annat intressant stilgrepp var att på en duk mitt uppe på scenen så visades ett live-flöde med kommentarer (j fr tweets) från alla oss som satt och lyssnade. Medans folk föreläste så kunde man kommentera, komma med sakupplysningar eller ställa frågor som visades direkt på skärmen genom att skriva i sin mobils webbläsare eller motsvarande. Det blev förstås en hel del lulz också, om t ex ostmackor och bandy.

Nåja, till saken! Stig Roland Rask fungerade som någon slags uppvärmare och stämningssättare och sedan så var det dags att prata om att bedriva verksamhet i form av kontakt med unga via nätet. Olika organisationer (t ex Tjejzonen och Nätvandrarna själva) berättade om hur de arbetade. Här någonstans så började jag bli väldigt positivt överraskad!

Nätvandrarna finns ju på Bilddagboken sen tidigare och jag visste redan om att de har en, enligt mig, vettig syn på hur man bör bemöta unga i samtal på nätet. Att så många andra hade börjat fatta poängen hade jag dock inte en aning om. Tjejzonen fick förvisso lite kommentarer i livefeeden på skärmen om att de bara hade verksamhet för tjejer när killar (och HBTQ-personer som inte känner sig som varken man eller kvinna, för den delen) också kan behöva hjälp, men hur de beskriver att de bemöter dem som de hjälper kändes väldigt bra!

För att i korthet återberätta det Tjejzonen sa så ser man sig inte som en ersättare till någon samhällsfunktion utan snarast som ett komplement, och man vill snarast fylla ett behov som man upplevt från många tjejer i åldrarna 12-25: "Jag vill inte ha hjälp jag vill bara ha någon som lyssnar". Man verkar också vara noga med att inte ha en förmyndande inställning till de tjejer som kontaktar dem. Tjejzonen verkar snarare i sina samtal via MSN och liknande verktyg vilja göra tjejerna medvetna om vilka alternativ och möjligheter som finns i en svår situation, men inte på något sätt styra tjejerna åt något håll. Man försöker också undvika att få en rolluppsättning där den ena parten är vuxen och den andra är ett barn. Det är snarare så att man vill att samtalen helt enkelt sak kännas som två människor som möts.

Jag ser det här som en respektfull och vettig hållning. Återigen, mycket positivt överraskande!

Efter lunch - Elza Dunkels

Efter en trevlig lunch med Marcin, då jag dessutom fick träffa Elza i köttvärlden (afk, IRL eller vad du nu vill kalla det - jag gillar köttvärlden) för första gången, så var det dags för Elza att föreläsa. Det hade jag verkligen sett fram emot.

Elzas föreläsning handlade väldigt mycket om att ge en mer nyanserad bild av unga, internet och risker. Hon ville istället peka på möjligheter, och på att många råd man ger till vuxna om hur de ska hantera "det här med internet" inte är särskilt välgrundade.

Enligt Elza så kan man göra en jämförelse med hur vi lär barn och unga att hantera en helt annan situation: Trafiken. Trots att det finns tonvis med forskning som visar att både barn och unga DÖR i trafiken varje år så sätter man inte upp små lappar med t ex "10 tips om hur du lär dina barn att handskas med trafiken". Det hålls heller inga extrainsatta föräldramöten eller öppna föreläsningar om hur man ska lära barnen handskas med bilar, bussar och övergångsställen. Varför gör man då internet så himla komplicerat, frågar sig Elza?

Vidare så uppmärksammar Elza oss i publiken på hur en helt annan del av "Informera vuxna om vad unga gör på internet"-branschen ser ut, där man snarare satsar på att skrämma upp vuxna för internet och riskerna så mycket som möjligt. I den retoriken så tvingas man se unga genom förövarens ögon. Trots att det inte är så som man egentligen ser en ung person så tvingas vi genom rådande retorik från olika håll att ta en väldigt konstig förövarhållning. Det är inte alls det naturliga sättet att se saker och ting för de allra flesta.

Det Elza sa kändes väldigt mycket som en predikan för kören i mitt fall, men för de många kommunanställda, skolpersonal och andra besökare som inte spenderar större delen av sin dag på internet så kan det säkerligen vara både nyheter och nyttigt att höra.

Stig Roland Rask och paneldebatt

Stig Roland pratade också efter lunch och spann vidare i samma spår som Elza. Han menade att problematiseringen av internet ofta är osaklig, är kränkande för barn och unga och att den skymmer det positiva.

Källa: xkcd.com

Ett exempel han tog upp om hur problematiseringen kan vara kränkande var från ett samtal han haft med en ung kille på kanske 12 år som ofta återkom till detta med porr. Den enda regel de vuxna satt för honom när han var ute på internet var att han inte fick titta på porr. Samtidigt så kände killen själv att det var det han störde sig absolut mest på: Oönskade porr-popups och annat från en del av internet som riktar sig till betydligt äldre personer.

Förutom mer allmänna avrundningar så avslutades konferensen av en paneldebatt. Det blev kanske inte så mycket debatt eftersom alla i stort var rörande överens om hur man ska bemöta unga på internet och om hur riskbilden kan se ut. Man pratade också lite om hur det kunde se ut om man vände på steken och pratade om vad unga oroade sig för att vuxna gjorde på nätet. Många internetovana vuxna låter till exempel webbläsaren spara användarnamn och lösenord för t ex Gmail och Hotmail och unga har vid flera tillfällen uttryckt farhågor som t ex nedan till BRIS:

"Mamma skriver till en annan man och säger att hon ska göra sig av med den äckliga gubben hon bor med. Om jag berättar för pappa, är det mitt fel om de skiljer sig då?"

Avslutande reflektion

Jag åkte från konferensen med några enkla tankar i huvudet:

1. Frivilligorganisationer som sysslar med att samtala med unga via nätet verkar vara på väg att greppa hur det hela ska göras på ett bra sätt
2. Samtalstonen om riskerna för unga på nätet börjar bli något mer nyanserad och det kan kanske bli riktigt bra och konstruktiva diskussioner snart
3. Många vuxna som vill hjälpa unga och "rädda" dem från farliga saker på nätet tänker ofta för kort och lyssnar alldeles för lite på vad de unga själva säger

Det jag själv framför allt tar med mig är att den lyhördhet som jag själv försöker ha i dialoger på nätet med både yngre och äldre är viktig. Ju mer vi kan lyssna på varandra innan vi fattar beslut och dömer en situation, desto bättre kan resultatet bli.

Vad innebär detta för mig som redaktör på Bilddagboken då? Bilddagboken är ju en sajt där unga ibland utsätts för de risker som finns. Det viktiga tror jag är att vara tydlig med att det är sådant som sker väldigt sällan, men att det likväl sker ibland. Ett öppet samtalsklimat om både fördelar och risker gör att man inte behöver få en uppskrämd häxjaktsdiskussion, men att man också kan föra riskerna på tal då de uppenbarar sig. Med en sådan inställning och attityd så kan vi lösa och förebygga problem när de dyker upp, men också fokusera på att förbättra och utveckla det som faktiskt är fördelar med vår del av internet!

Läs även andra bloggares åsikter om unga, internet, nätet, nätvandra, fryshuset, nätkultur