July
Monday 20 October 2008 photo 1/1
|
Följande text är väldigt lång, men jag skulle uppskatta om ni läste hela texten, för ni kommer nog bli glada över vad ni får läsa :P
Kommer ni ihåg hur jag skrev att jag kände att en förändring snart skulle ske i mig?
Den största av dem alla!
Den skedde idag.
När jag vaknade idag kändes allt annorlunda.
Jag visste inte riktigt vad det var, men jag kände mig liksom otroligt pigg.
Inte alls morgontrött.
Det var ruskigt och kallt ute, men det kunde lika gärna varit soligt och varmt, för jag berördes inte av min regniga omgivning.
Jag var liksom "över" den.
Sen i skolan så gjorde vi en avslappningsövning på teatern där vi låg still i en halvtimme, och skulle föreställa oss en plats.
Jag somnade till, och såg min gamla skola jag gick i under år 0 till år 6, Ekarängskolan.
Jag såg en gammal ek som jag brukade klättra upp i för att unkomma de andra barnen på skolan.
Där brukade jag sitta högst upp och speja över Hulta och fundera kring livets frågor.
Sen helt plötsligt såg jag genom trädets ögon, hur jag som en 8årig pojke klättrade uppför trädets grenar och mumlade olika namn som: Filip, Beznik, Jahanseb och Jonas.
Då kom jag på att detta inte var någon dröm, utan ett minne.
Alla de där namnen tillhörde de barn som gjorde mitt liv till ett helvete under grundskolan.
Jag såg hur jag satte mig på den högsta grenen och grät.
Jag hade spottloskor på mina kläder, och mitt hår var trassligt efter att Filip hade dragit i det.
Då slog det mig!
Anledningen till att jag flydde upp i det trädet, var för att på den tiden hotade, slog och utfrös mina klasskamrater mig.
Men så är det ju inte nu.
Det enda ni vill är att lära känna mig, och vara min vän.
Så varför flyr jag då fortfarande upp i trädet då?!
Svaret är att jag var rädd.
VAR rädd, men inte längre!
Varje gång ni har erbjudit mig att följa med på en fest, eller käka på någon resturang, så har jag sagt att jag inte haft råd, eller att jag inte orkar för att jag är trött.
Men sanningen är att jag alltid velat hålla en viss distans mellan mig och er, för att jag varit rädd för att ni ska såra mig.
Det är det som är det hemska med rädsla.
Vi känner den för att hålla oss säkra.
Men ibland förblindar den dig och gör att du bara gör det osäkrare för dig.
När jag flytt upp i trädet för att isolera mig så har jag fått ett bra perspektiv över era liv, och jag har börjat se hur fruktlöst mitt liv faktiskt är.
Vissa av er hänger med varandra på stan. Vissa av er festar med varandra. Andra har bjuder hem vänner för att titta på film.
Men jag då? Vad gör jag?
Ingenting.
När jag ser glädjen ni ger varandra genom att dela dessa upplevelser, gör det ont i mitt hjärta.
Jag vill också vara med!
Därför har jag bestämt mig för att nästa gång ni vill att jag ska gå på en fest, eller vill att jag ska följa med till något hak för att käka, så ska jag följa med :P
Jag har inget att frukta.
Så länge jag har er som stöd så är jag stark, och för första gången någonsin i mitt liv så känner jag att saker och ting är nära sin lösning ^^
Det var aldrig min autism som var problemet. Det var JAG!
Jag har bestämt mig för att ta itu med mitt förflutna och en gång för alla läka mina känslomässiga sår från min barndom.
Jag får lita på att ni är villiga med att hjälpa till med det.
Jag har under dessa 2 månader upptäckt underbara och vackra sidor hos mig själv, tills idag då jag för första gången kan titta på min egen spegelbild utan den minsta avsky.
Jag ska inte låta de där grymma barnen få rätt!
Jag är vacker inuti.
Jag är värd något.
Jag är älskvärd.
Ingen mer osäkerhet från min sida.
Jag klarar allt, bara jag litar på min förmåga, och ifall ni hjälper mig genom svåra stunder :P
Jag ska bli så lycklig jag kan bli ^^
Så därför ska jag starta mitt eget band. Inget jätte seriöst, utan bara ett band bestående av mig och andra musiker som bara vill spela för skojs skull :P
Jag ska även börja skapa utav attan!
Jag har börjat fotografera sedan några veckor tillbaka, och jag tror ni kommer digga mina bilder ^^
Jag har även börjat rita och måla på nytt :D
Jag har mindre än ett år på mig att bara vara en normal tonåring som har roligt, och den här tiden kommer jag utnyttja :P
Så, det var väl allt.
Vi Syns! ^^
Kommer ni ihåg hur jag skrev att jag kände att en förändring snart skulle ske i mig?
Den största av dem alla!
Den skedde idag.
När jag vaknade idag kändes allt annorlunda.
Jag visste inte riktigt vad det var, men jag kände mig liksom otroligt pigg.
Inte alls morgontrött.
Det var ruskigt och kallt ute, men det kunde lika gärna varit soligt och varmt, för jag berördes inte av min regniga omgivning.
Jag var liksom "över" den.
Sen i skolan så gjorde vi en avslappningsövning på teatern där vi låg still i en halvtimme, och skulle föreställa oss en plats.
Jag somnade till, och såg min gamla skola jag gick i under år 0 till år 6, Ekarängskolan.
Jag såg en gammal ek som jag brukade klättra upp i för att unkomma de andra barnen på skolan.
Där brukade jag sitta högst upp och speja över Hulta och fundera kring livets frågor.
Sen helt plötsligt såg jag genom trädets ögon, hur jag som en 8årig pojke klättrade uppför trädets grenar och mumlade olika namn som: Filip, Beznik, Jahanseb och Jonas.
Då kom jag på att detta inte var någon dröm, utan ett minne.
Alla de där namnen tillhörde de barn som gjorde mitt liv till ett helvete under grundskolan.
Jag såg hur jag satte mig på den högsta grenen och grät.
Jag hade spottloskor på mina kläder, och mitt hår var trassligt efter att Filip hade dragit i det.
Då slog det mig!
Anledningen till att jag flydde upp i det trädet, var för att på den tiden hotade, slog och utfrös mina klasskamrater mig.
Men så är det ju inte nu.
Det enda ni vill är att lära känna mig, och vara min vän.
Så varför flyr jag då fortfarande upp i trädet då?!
Svaret är att jag var rädd.
VAR rädd, men inte längre!
Varje gång ni har erbjudit mig att följa med på en fest, eller käka på någon resturang, så har jag sagt att jag inte haft råd, eller att jag inte orkar för att jag är trött.
Men sanningen är att jag alltid velat hålla en viss distans mellan mig och er, för att jag varit rädd för att ni ska såra mig.
Det är det som är det hemska med rädsla.
Vi känner den för att hålla oss säkra.
Men ibland förblindar den dig och gör att du bara gör det osäkrare för dig.
När jag flytt upp i trädet för att isolera mig så har jag fått ett bra perspektiv över era liv, och jag har börjat se hur fruktlöst mitt liv faktiskt är.
Vissa av er hänger med varandra på stan. Vissa av er festar med varandra. Andra har bjuder hem vänner för att titta på film.
Men jag då? Vad gör jag?
Ingenting.
När jag ser glädjen ni ger varandra genom att dela dessa upplevelser, gör det ont i mitt hjärta.
Jag vill också vara med!
Därför har jag bestämt mig för att nästa gång ni vill att jag ska gå på en fest, eller vill att jag ska följa med till något hak för att käka, så ska jag följa med :P
Jag har inget att frukta.
Så länge jag har er som stöd så är jag stark, och för första gången någonsin i mitt liv så känner jag att saker och ting är nära sin lösning ^^
Det var aldrig min autism som var problemet. Det var JAG!
Jag har bestämt mig för att ta itu med mitt förflutna och en gång för alla läka mina känslomässiga sår från min barndom.
Jag får lita på att ni är villiga med att hjälpa till med det.
Jag har under dessa 2 månader upptäckt underbara och vackra sidor hos mig själv, tills idag då jag för första gången kan titta på min egen spegelbild utan den minsta avsky.
Jag ska inte låta de där grymma barnen få rätt!
Jag är vacker inuti.
Jag är värd något.
Jag är älskvärd.
Ingen mer osäkerhet från min sida.
Jag klarar allt, bara jag litar på min förmåga, och ifall ni hjälper mig genom svåra stunder :P
Jag ska bli så lycklig jag kan bli ^^
Så därför ska jag starta mitt eget band. Inget jätte seriöst, utan bara ett band bestående av mig och andra musiker som bara vill spela för skojs skull :P
Jag ska även börja skapa utav attan!
Jag har börjat fotografera sedan några veckor tillbaka, och jag tror ni kommer digga mina bilder ^^
Jag har även börjat rita och måla på nytt :D
Jag har mindre än ett år på mig att bara vara en normal tonåring som har roligt, och den här tiden kommer jag utnyttja :P
Så, det var väl allt.
Vi Syns! ^^
Comment the photo
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/lookatthat/283123420/
Visa toppen
Show footer