November
Monday 2 November 2009 photo 1/1
|
de flesta av er har säkert läst texten jag lagt ut här innan, om inte så
finns den på 22 oktober.
Jag vet inte alls om ni är intresserade, men jag känner ändå att jag
vill berätta en liten del. Om ni som inte är intresserade kan sluta läsa
här, Ni som orkar läsa, är intresserade och bryr er är guld värda!
Som ni läst innan så fick jag vid 16 och ett halvt års ålder veta att
jag har ADHD. Min adhd är nog den största anledningen till varför jag mått dåligt
under hela min skolgång, men inte bara. Jag har aldrig velat skriva
eller berätta helt och hållet varför jag mått dåligt för att jag vet om
att det är folk som haft det mycket mycket värre än jag, och mina
problem kan verka som små saker för andra, men inte för mig, därför vill
jag skriva nu.
Jag kan börja med att säga att jag har förtängt ungefär hälften av mitt liv, det är så mycket saker jag glömt av osv. Vissa saker kanske inte ens stämmer, saker som jag hittat på själv, när jag levt i min egna lilla fantasi värld, som jag än idag tror har hänt.
Jag har alltid kännt mig annorlunda, alltid kännt mig utanför. Så fort jag hör någon skratta så tror jag att det är åt mig. Jag har alltid varit rädd för att gå förbi stora grupper med människor och alltid tagit omvägar för att slippa göra det. jag har alltid varit känslig, minsta lilla saker kan få mig att bryta ihop totalt. Jag gör småsaker väldigt stora och lägger ofta skulden på mig själv.
Det jobbigaste började i 7an, jag var rädd för allt, jag var rädd för vad andra skulle tycka om mig, viste inte hur jag skulle vara för att andra skulle tycka om mig, så är det väl med dom flesta, men jag var så rädd att jag började trycka ner mig själv, jag trodde att alla hatade mig, jag trodde att halla tyckte jag var ful, äcklig osv.. och jag tror idag att det är en stor annledning till att det faktiskt blev så, tycker man inte om sig själv, hur ska då någon annan kunna tycka om mig? jag började klä mig i svarta kläder, sminka mig svart osv. Jag vet inte ens om jag tyckte om det själv, jag vara bara så fast vid att jag ville vara speciell, jag ville inte vara som andra, för jag hatade människor, jag ville vara egen, jag ville inte vara som de som tyckte illa om mig. i skolan gick det inte en dag utan att jag fick höra orden "EMO" eller "HORA" efter mig, och jag förstår idag varför, för jag såg förjävlig ut, men då stod jag helt fast vid att jag trivdes så, och att jag mådde bra av det osv, även om jag visste att jag faktiskt inte gjorde det.
Det var i 8an jag började skära mig, även det fick jag höra massor om, såklart. Jag kände mig ensammast i världen, jag trodde hela världen var emot mig, jag kunde inte se folk i ögonen, jag var rädd för att möta andras blickar. jag sov nästan igenting då, jag somnade vid 5- halv 6 och gick upp klockan 7, åt ingen frukost, gick till skolan halvdöd.
I oktober, när jag gick i 8an hade skärandet blivit ett beroende, när de gamla såren hade läkt gjorde jag nytt, även om det inte var någonting just då som jag mådde dåligt över, det var så jag skulle göra, det var det jag var värd, för att jag var så ful och äcklig. det höll på i 4-5 månader. Det var mina vänner, som fick mig att sluta den gången, dom fick mig att lova tusentals gånger att aldrig göra om det, men jag svek dom, efter ett tag kunde jag inte med att svika dom mer så jag slutade, iaf med att göra det hela tiden, men jag slutade aldrig helt. Hände det
någonting, minsta lilla, så hade jag min fina lilla samling som jag kunde plocka fram och göra det igen, jag visste precis vart jag hade alla mina grejer och jag tvekade aldrig.
17/7-07 träffade jag en kille, min första riktiga kärlek, Jag var så sjukt kär i honom, han tog verkligen hand om mig och hjälpte mig genom allt.
28/10-07 skrev jag såhär:
"HJÄÄÄÄLP :'( det gör ont överallt,
kan inte så upp bara ramlar i hop,
jag vill bara skrika som fan, ååååh"
efter det började jag skära mig igen, det tog mig 7 månader att komma över honom, och det gjrode ingenting bättre precis. efter honom minns jag nästan ingenting, jag gick väl i skolan, var en levande död, sov ingenting, åt ingenting osv.
I slutet av maj 2008 träffade jag Adam, och det är nog det absolut bästa som hänt mig, Adam förändrade mitt liv totalt, Han tog mig från botten, han lärde mig att tycka om mig själv, att se det positiva. Han sket i rykten och vad andra sa, han lärde känna mig, och jag LÄT honom göra det, jag lät honom se JULIA, vilket jag inte gjorde för någon på den tiden. Jag kan inte skriva ner allt här, eftersom det skulle ta så sjukt lång tid, men om ni är intresserade finns det texter om adam och vad jag kände för honom på; 7 oktober, 7 november och 7 januari.
det tog slut med adam 5 januari 2009, i samma veva fick jag veta att jag hade en tumör i ena bröstet, godartad, men det var ändå jobbigt för mig, fram och tillbaka till sjukhuset för prover osv. Allt detta hände när jag hade det som jobbigast i skolan.
Adam var mitt allt, han var min bästa vän, han hade räddat mig, han hade lärt mig så sjukt mycket. och nu var allt med honom borta, samtidigt som jag blev sjuk, samtidigt som jag försökte klara av skolan. Och självklart en massa andra småsaker.
jag opererades för tumören 18 mars 2009, sen var det inget mer med det. det tog nästan lika lång tid för mig att glömma Adam som det tog för mig att glömma den andra killen, men detta var värre, jag älskade adam så otroligt mycket, han hade verkligen räddat mig, och utan honom hade jag inte varit här idag.
I sommras träffade jag Anton, och precis som Adam har han betytt sjukt mycket för mig, alltid funnits för mig osv. På ett sätt räddade Anton mig också, det var han som kramade om mig när jag fick panik helt utan anledningar, när det kändes som om någon annan tog över min kropp och jag bara låg och grät, sparka, skaka och rev upp mina armar och sedan sa "Anton det var inte jag, det var Dom" och "Dom" var någonting som fanns i mitt huvud det var han som fick ta emot allt, och jag är ledsen för det, han fick se alldeles för mycket, han fick ta alldeles för mycket. så ni kan ju lista ut hur även detta förhållande slutade.
Jag vill tacka alla som har stannat hos mig, ni vet själva vilka ni är, och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka er. två namn tänker jag faktiskt nämna, och de är två som jag redan skrivit om; Adam & Anton, ni är det absolut bästa jag har, och även om ingen utav er varit med från början så har ni förstått mig, ni har vägrat låta mig ge upp, ni har kramat mig när jag behövt det, Jag har fått gråta hos er. Jag har faktiskt ingen aning om vem jag hade varit utan er, om inte ni stöttat mig så mycket som ni gjort. jag hade ALDRIG varit den jag är idag om inte ni hade gjort allt detta för mig. Det spelar ingen roll hur långa texter jag skriver, eller vilka ord jag använder, det finns inga ord som kan beskriva hur tacksam jag är för allt ni gjort och för att ni orkat med mig.
idag mår jag mycket mycket bättre, men någonting kommer alltid finnas kvar, jag är fortfarande rädd för människor, jag tror att alla skratt jag hör är mot mig osv. jag tror fortfarande att alla tycker illa om mig om de inte känner mig eller vet allt om mig. Det känns fortfarande i mig när jag hör ordet "Hora". men jag hatar inte längre mig själv, och det är iallafall en bra början. idag har jag varit skadefri i ett halvår, och jag tänker fortsätta med det.
Som vanligt finns det mycket mer att skriva, men det är svårt att minnas och få fram allt som hänt. Som jag skrev i början så är inga av mina problem särkilt stora, men för mig har dom blivit det, och tänker du kommentera någonting om det så låt bli istället. Jag VET att andra har och har haft det värre, men detta är en text om mig, inte någon annan! Jag skriver inte alls detta för att få kommentarer eller att ni ska tycka synd om mig, utan för att ni ska förstå varför jag är som jag är!
tack och hej
finns den på 22 oktober.
Jag vet inte alls om ni är intresserade, men jag känner ändå att jag
vill berätta en liten del. Om ni som inte är intresserade kan sluta läsa
här, Ni som orkar läsa, är intresserade och bryr er är guld värda!
Som ni läst innan så fick jag vid 16 och ett halvt års ålder veta att
jag har ADHD. Min adhd är nog den största anledningen till varför jag mått dåligt
under hela min skolgång, men inte bara. Jag har aldrig velat skriva
eller berätta helt och hållet varför jag mått dåligt för att jag vet om
att det är folk som haft det mycket mycket värre än jag, och mina
problem kan verka som små saker för andra, men inte för mig, därför vill
jag skriva nu.
Jag kan börja med att säga att jag har förtängt ungefär hälften av mitt liv, det är så mycket saker jag glömt av osv. Vissa saker kanske inte ens stämmer, saker som jag hittat på själv, när jag levt i min egna lilla fantasi värld, som jag än idag tror har hänt.
Jag har alltid kännt mig annorlunda, alltid kännt mig utanför. Så fort jag hör någon skratta så tror jag att det är åt mig. Jag har alltid varit rädd för att gå förbi stora grupper med människor och alltid tagit omvägar för att slippa göra det. jag har alltid varit känslig, minsta lilla saker kan få mig att bryta ihop totalt. Jag gör småsaker väldigt stora och lägger ofta skulden på mig själv.
Det jobbigaste började i 7an, jag var rädd för allt, jag var rädd för vad andra skulle tycka om mig, viste inte hur jag skulle vara för att andra skulle tycka om mig, så är det väl med dom flesta, men jag var så rädd att jag började trycka ner mig själv, jag trodde att alla hatade mig, jag trodde att halla tyckte jag var ful, äcklig osv.. och jag tror idag att det är en stor annledning till att det faktiskt blev så, tycker man inte om sig själv, hur ska då någon annan kunna tycka om mig? jag började klä mig i svarta kläder, sminka mig svart osv. Jag vet inte ens om jag tyckte om det själv, jag vara bara så fast vid att jag ville vara speciell, jag ville inte vara som andra, för jag hatade människor, jag ville vara egen, jag ville inte vara som de som tyckte illa om mig. i skolan gick det inte en dag utan att jag fick höra orden "EMO" eller "HORA" efter mig, och jag förstår idag varför, för jag såg förjävlig ut, men då stod jag helt fast vid att jag trivdes så, och att jag mådde bra av det osv, även om jag visste att jag faktiskt inte gjorde det.
Det var i 8an jag började skära mig, även det fick jag höra massor om, såklart. Jag kände mig ensammast i världen, jag trodde hela världen var emot mig, jag kunde inte se folk i ögonen, jag var rädd för att möta andras blickar. jag sov nästan igenting då, jag somnade vid 5- halv 6 och gick upp klockan 7, åt ingen frukost, gick till skolan halvdöd.
I oktober, när jag gick i 8an hade skärandet blivit ett beroende, när de gamla såren hade läkt gjorde jag nytt, även om det inte var någonting just då som jag mådde dåligt över, det var så jag skulle göra, det var det jag var värd, för att jag var så ful och äcklig. det höll på i 4-5 månader. Det var mina vänner, som fick mig att sluta den gången, dom fick mig att lova tusentals gånger att aldrig göra om det, men jag svek dom, efter ett tag kunde jag inte med att svika dom mer så jag slutade, iaf med att göra det hela tiden, men jag slutade aldrig helt. Hände det
någonting, minsta lilla, så hade jag min fina lilla samling som jag kunde plocka fram och göra det igen, jag visste precis vart jag hade alla mina grejer och jag tvekade aldrig.
17/7-07 träffade jag en kille, min första riktiga kärlek, Jag var så sjukt kär i honom, han tog verkligen hand om mig och hjälpte mig genom allt.
28/10-07 skrev jag såhär:
"HJÄÄÄÄLP :'( det gör ont överallt,
kan inte så upp bara ramlar i hop,
jag vill bara skrika som fan, ååååh"
efter det började jag skära mig igen, det tog mig 7 månader att komma över honom, och det gjrode ingenting bättre precis. efter honom minns jag nästan ingenting, jag gick väl i skolan, var en levande död, sov ingenting, åt ingenting osv.
I slutet av maj 2008 träffade jag Adam, och det är nog det absolut bästa som hänt mig, Adam förändrade mitt liv totalt, Han tog mig från botten, han lärde mig att tycka om mig själv, att se det positiva. Han sket i rykten och vad andra sa, han lärde känna mig, och jag LÄT honom göra det, jag lät honom se JULIA, vilket jag inte gjorde för någon på den tiden. Jag kan inte skriva ner allt här, eftersom det skulle ta så sjukt lång tid, men om ni är intresserade finns det texter om adam och vad jag kände för honom på; 7 oktober, 7 november och 7 januari.
det tog slut med adam 5 januari 2009, i samma veva fick jag veta att jag hade en tumör i ena bröstet, godartad, men det var ändå jobbigt för mig, fram och tillbaka till sjukhuset för prover osv. Allt detta hände när jag hade det som jobbigast i skolan.
Adam var mitt allt, han var min bästa vän, han hade räddat mig, han hade lärt mig så sjukt mycket. och nu var allt med honom borta, samtidigt som jag blev sjuk, samtidigt som jag försökte klara av skolan. Och självklart en massa andra småsaker.
jag opererades för tumören 18 mars 2009, sen var det inget mer med det. det tog nästan lika lång tid för mig att glömma Adam som det tog för mig att glömma den andra killen, men detta var värre, jag älskade adam så otroligt mycket, han hade verkligen räddat mig, och utan honom hade jag inte varit här idag.
I sommras träffade jag Anton, och precis som Adam har han betytt sjukt mycket för mig, alltid funnits för mig osv. På ett sätt räddade Anton mig också, det var han som kramade om mig när jag fick panik helt utan anledningar, när det kändes som om någon annan tog över min kropp och jag bara låg och grät, sparka, skaka och rev upp mina armar och sedan sa "Anton det var inte jag, det var Dom" och "Dom" var någonting som fanns i mitt huvud det var han som fick ta emot allt, och jag är ledsen för det, han fick se alldeles för mycket, han fick ta alldeles för mycket. så ni kan ju lista ut hur även detta förhållande slutade.
Jag vill tacka alla som har stannat hos mig, ni vet själva vilka ni är, och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka er. två namn tänker jag faktiskt nämna, och de är två som jag redan skrivit om; Adam & Anton, ni är det absolut bästa jag har, och även om ingen utav er varit med från början så har ni förstått mig, ni har vägrat låta mig ge upp, ni har kramat mig när jag behövt det, Jag har fått gråta hos er. Jag har faktiskt ingen aning om vem jag hade varit utan er, om inte ni stöttat mig så mycket som ni gjort. jag hade ALDRIG varit den jag är idag om inte ni hade gjort allt detta för mig. Det spelar ingen roll hur långa texter jag skriver, eller vilka ord jag använder, det finns inga ord som kan beskriva hur tacksam jag är för allt ni gjort och för att ni orkat med mig.
idag mår jag mycket mycket bättre, men någonting kommer alltid finnas kvar, jag är fortfarande rädd för människor, jag tror att alla skratt jag hör är mot mig osv. jag tror fortfarande att alla tycker illa om mig om de inte känner mig eller vet allt om mig. Det känns fortfarande i mig när jag hör ordet "Hora". men jag hatar inte längre mig själv, och det är iallafall en bra början. idag har jag varit skadefri i ett halvår, och jag tänker fortsätta med det.
Som vanligt finns det mycket mer att skriva, men det är svårt att minnas och få fram allt som hänt. Som jag skrev i början så är inga av mina problem särkilt stora, men för mig har dom blivit det, och tänker du kommentera någonting om det så låt bli istället. Jag VET att andra har och har haft det värre, men detta är en text om mig, inte någon annan! Jag skriver inte alls detta för att få kommentarer eller att ni ska tycka synd om mig, utan för att ni ska förstå varför jag är som jag är!
tack och hej
Comment the photo
(stay black)
men din styrka, att veta att du mår bra & har klarat dig bort från allt, det får mig att inte ge upp. Jag älskar sig så sjukt mycket, du fattar inte
btw jag saknar nian
30 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/lulericsson/421607566/
Visa toppen
Show footer