Läste en insändare av Jenny Lemon om våldtäkt. Egentligen handlade om ifall offer skulle få rätt att träffa förövaren/förövarna i medlingssamtal, vilket Jenny tyckte, som själv blivit utsatt för våldtäckt. När jag läste det hon skrivt blev jag riktigt arg, precis som jag brukar bli när jag läser liknande berättelser. Först och främst hur någon kan göra så mot någon annan, det är både hemskt och sorgligt. Men hur tjejerna (framförallt tjejer, har inte hittills hört om någon kille än så länge), blir behandlade efteråt, i rättegången är nästintill ännu värre!
Det finns många som blivit utsatta för en våldtäckt men inte vågar polisanmäla, av olika anledningar. Antingen så händer det inte händer något (våldtäcksfall prioriteras inte speciellt högt och har i många fall glömts bort!), dom känner sig hotade och vågar helt enkelt inte eller någon annan anledning. Men nu när man har hört hur illa dom har blivit behandlade i rätten när dom väl haft modet att polisanmäla, så tror jag inte att det kommer hjälpa att få folk att våga polisanmäla en våldtäkt. Jenny skrev att om man överlever en rättegång klarar man allt. Av detta kan man ju dra slutsatsen att själva rättegången var åtminstone lika hemsk som själva våldtäkten, vilket är fruktansvärt!

"Plötsligt slet två killar tag i Linda och drog iväg med henne. Jag hann inte tänka så mycket innan jag fick ett slag i huvudet med något. Senare fick jag veta att det var en batong. Allt blev svart. Jag susade in i mitt mörker. Jag var beredd att slå mig fri, jag sparkade och slogs allt vad jag kunde. Men jag fick ytterligare slag på huvudet - allt svartnade på nytt.
När jag vaknade igen låg min kropp naken mot den kalla vintermarken. Mossan under mig var blodig. Han låg på mig, han var inuti mig. Till slut reste han sig upp. Han sparkade mig i underlivet och gick iväg.
Rättegången var fruktansvärd. Men det värsta var inte att våldtäktsmannen fortsatte neka trots att läkaren hittat hans DNA inne i mig eller killarnas överlägsna stil. Advokaterna frågade gång på gång om Linda och jag var berusade och hur mycket vi hade druckit. Som om det spelar någon roll? Även om jag varit så full att jag kröp fram ger det inte rätten till någon att våldta och slå sönder mig."
(En del ur Jennys insändare)

Och hon har helt rätt! Det är helt galet att dom ens frågar det. Vilken sjutton-artonårig tjej, hur otroligt full hon än är, vilja bli nerslagen med en batong i huvudet och medan hon är medvetslös frivilligt ha sex och sedan bli sparkad i underlivet?
Det verkar att som tjej har man gjort allt fel. Man har druckit för mycket, man har haft för utmanade kläder, man har varit för flirtig, man har varit ute själv när det är mörkt.
Det verkar som att man som tjej ska sitta ensam på en stol, iklädd burka, inte dricka en droppe och inte ha någon somhelst verbal kontakt eller ögonkontakt med någon, för att inte vara "skyldiga" till att dom blev våldtagna.

Och jag håller med! Om man kan stå ut med att bli utfrågad om hela sitt privat liv, hur mycket man brukar dricka, hur länge man varit sexuellt aktiv (och vad fan har det med saken att göra?!) hur man var klädd, om man är flirtig av sig, allt! Då har man fan i mig rätt, och antagligen psykiskt styrka att kunna möta föröaren som gjort dom så illa, för att få något sorts svar eller vad dom nu vill ha och behöver för att kunna, i viss mån, gå vidare.

Kanske man borde göra kurser i att förstå att ett nej är ett nej, precis som det finns kurser i självförsvar. För det verkar vara hela den här nej-grejen som vissa helt enkelt inte förstår.

okej, den ska jag kolla upp!