January
Saturday 11 January 2014 photo 1/1
|
Bild för att ha något till text.
Minns ni det jag skrev om min första fantasyberättelse? Anledningen till att jag drog upp den var för att jag här om veckan, helt opåkallat, började skriva en typ av fortsättning till den. Tolv år senare. Jag vet ingenting om den utan jag tror att denna skrivs mest av samma anledning jag skrev Framtidsutsikt - för att varje stort, omfattande verk jag ger mig in på, kräver en lättuggad, enkel motsvarighet.
In any case. Hur det ser ut, tolv år senare. Varning för extremt lång text.
Sedan det Megariska Imperiets blodfyllda uppbrott hade den lilla byn Stor, söder om Vorbor, blivit van vid allehanda genomresande. Imperiet hade legat som en orörlig ko över handelsmännens väg och den enda rutten för handel mellan de båda sidorna av Imperiet hade varit vattenväga. Nu, med Imperiets splittring, var vägarna, ehuru riskfyllda med giriga kungars försök att ta ny mark, likväl öppna och handeln med västra Kamerra hade tagit vid på nytt.
Först hade det varit tämligen lugnt i byn Stor, med bara en handfull fler genomresande per dag. Sedan rasade den Stora Fåran in och stängde av passet till Vorbor, och kort därefter bestämde sig bonden Ingvar för att ploga upp vägen som annars korsat hans åkrar, och således hade den förr så sällan använda vägen genom Stor plötsligt blivit den större handelsleden till Vorbor. Det ville säga, om man inte som genomresande kunde punga ut med de två silver som brovaktarna över floden Kovv tog, för gående och vagn tillika.
Hamnstaden Vorbor var inte ansedd att vara en särskilt ärbar hamnstad, vare sig öster om Imperiet eller i västra Kamerra. Det gick två horhus på varje värdshus, och två luder på varje stadsvakt. Sitt rykte till trots var det en populär stad för handelsmän att tömma sina skepp vid, för att minska risken av förlust vid förlisning, något som många led av strax österut där Stora Fåran fortsatte ut i havet, då som Stora Randen. Vorbor höll därför också många fina, exotiska varor som lockade till sig folk av allsköna slag.
Sin storlek till trots hade byn Stor och dess invånare ändå sett det mesta. Åtminstone sedan Stora Fårans ras och bonden Ingvars girighet. Vad de däremot inte ofta sett, främst för att deras väg ledde till en hamn, med vatten, var dvärgar. Då i synnerhet den dvärg som en solig höstdag kom knatandes genom Stor med en gås efter sig. Den vaggade efter dvärgen och höll stadig takt, för dvärgars ben var korta och deras gång inte särskilt kvick.
Dvärgens namn var Pedole Bergfaste och om en dylik scen hade allt för att få gemene man att skratta, var dvärgens sammanbitna min, det långa, respektfullt flätade skägget och främst de båda yxorna över hans rygg övertygande nog att inte ha roligt på hans bekostnad.
Mitt i byn Stor var deras brunn. Där stannade Pedole, drog upp sig ett spann med vatten och fyllde sin vattenbälg med stor omsorg. Chim, byns lustigkurre som var utan annan syssla än att valla sina getter mellan betesmarker, kunde inte låta bli att klämma ur sig ett:
"Det där är bara vatten, mäster dvärg! Se nu opp så att han inte drunknar!" medan hans getter bräkte kring honom.
Pedole var allt för gammal för att längre orka bry sig om skojfriska människoslynglars spydigheter. Han såg till att släcka sin törst, tömma återstoden av vattnet över gåsen som upprört slog med vingarna, och sedan gav han sig av på nytt.
Mellan Stor och Vorbor löpte en remsa av lummig lövskog. Till öster gick floden Kovv, till öster om denna var Stora Fåran och till väster om Stor hade bonden Ingvar sina inägor. Först när man nådde huvudleden bröt åkermark av skogsmörker med sin vidöppenhet.
Pedole var inte odelat förtjust i skog, men de förvuxna morotsblasten till träd var något han tidigt fått förlika sig med under sina resor. Man sågs inte undkomma skogarnas utbredning så snart man steg upp ur bergasalarna och detta var knappast hans första resa utanför sitt eget berg. Därtill var han knappast ansedd purung längre. Som hans långa skägg lät indikera var han en bit över sjuttio år, bara några år kvar till de bemärkansvärda åttio som markerade den viktiga gräns för dvärgarna då de göt ned stridsyxorna till hammare och spenderade återstoden av sitt liv i bergsgångarna som gruvarbetare eller smeder.
Pedole hade ingen tanke på att ge upp sitt liv på vägarna. Där hade han varit tillräckligt länge för att sluta sakna bergen. Gräs hade han sett tillräckligt mycket av för att inte längre önska sig sten och den oändliga mängd vatten som fanns i Kamerras alla hav hade han sedan länge tappat rädslan för, då han inte befann sig i gruvgångar där sprängande vatten tagit många dvärgars liv genom historien. Skogar hade han korsat tillräckligt många gånger för att kunna se ett barr från ett löv och kunna skilja ett ljud från ett annat.
En gång i tiden hade han rest med någon som kunnat skilja sången av en vind genom en ek från genom en al, men Pedoles öron behövde inte vara spetsiga för att höra ljudet av ett rep som knarrade.
"Jag borde inte", muttrade han. Han hade haft en lugn resa. Utan andra förhinder än en blockerad väg och en för dyr brotull som lett honom in på omvägar. Men inga bekymmer.
"Det är för att jag inte lider av mänsklig nyfikenhet eller alvisk pliktkänsla."
Han brydde sig inte om knarret. För allt pedole kunde avgöra, kunde det lika gärna vara lockropet av någon dum fågel. Å andra sidan hade han hört tillräckligt många rep för att kunna urskilja hampa från tjärad rigg och ljudet som följde honom nu var definitivt det av en tyngd i treslaget rep. Om inget annat hade han närvarat tillräckligt många gånger vid mänskliga avrättningar för att åtminstone veta hur det lät.
"Om det är någon krake som fått dansa snarans jigg kan vi lika gärna gå och se eländet. En annans olycka gör ens egen lycka större, trots allt. Och jag menar jag. Inte vi", var Pedole tvungen att lägga till, noga med att inte titta på gåsen han råkat tala till. "Inte för att jag borde. Det borde jag inte."
Således lämnade han vägen och klev ut i grönsakslandet kallad skog, i riktning mot ljudet. Dvärgens hörsel var för all del inte lika fin som alvers, men många gånger mer precis. Alver kunde höra en myra nysa på fjärdingsvägars avstånd, men dvärgar kunde säga åt vilken riktning den nös. Bodde man i ekande gångar i berget lärde en dvärg sig snart att ta riktning, trots många lurande ekon.
Det dröjde inte för Pedole att finna repet som fått honom på ytterliggare omvägar. Han hade kommit en bra bit in i skogen, så pass att han inte längre kunde se öppningen där vägen gick och där han för ögonblicket tidigare vandrat, helt bekymmerslös.
Clothilde Djärv var född och uppvuxen i Stor och hade under sin levnadstid fått erfara och blivit van vid många olika syner. Det skulle emellertid tillstås att när Pedole klev ut bakom et par hasselbuskar blev Clothilde lika överraskad som dvärgen över synen som mötte dem.
"Vad stirrar du på, mäster dvärg?" sade hon och spottade, för hennes långa, bruna lockar hade skakats loss ur sin läderrem vid nacken och lagt sig över hennes ansikte.
"Vid alla sinande malmådror …", svor Pedole i skägget. "Vad i helskotta gör hon där uppe?"
Framför honom, ett par, sex fot upp i luften, hängde Clothilde i ett rep surrat kring kroppen. Hennes försök att komma loss hade gett tydligt ömmande skavsår över händerna och fått hennes ena stövel att ramla i backen under sig. Sakta snurrade hon runt, medan repet tvinnades hårdare, vilande över en bastant gren av en ek.
"Det tänker jag inte ens svara på. Tycker du dig ha stirrat dig mätt ännu kan du ta din anka och antingen ge dig av, hjälpa till, eller punga ut för underhållningen."
Pedole såg ned på gåsen som stod kvackande vid hans knä. "Det är en gås", sade han. Efter ett par ögonblick undrade han: "Går det bra, flicka?"
"Ser han väl", spottade Clothilde med ännu en lock ur mungipan. Hon sparkade med fötterna och snurrade runt. "Det går förträffligt."
"Det ser inte ut som det."
"Klart det går sämre när man har publik!" menade hon på med syra i rösten.
"Då besparar man henne besväret", sade Pedole och efter en sista blick på kvinnan vände han sig om. Han skakade på huvudet. Mycket skulle man bli vittne … Vägen låg bara några stenkast därifrån. Han kliade sig under hjälmen med ett skitigt finger och suckade. "Jag borde inte …", muttrades det till gåsen som följde vaggandes efter. Högre, och över axeln, lade han till: "Det är lika bra. Jag vill komma ur hörhåll innan mörkrets fall – när trollen sätter in och festar på mänskligt kött låter det något förjäkligt."
Clothilde slutade kämpa mot repen. "Troll?" sade hon. Så skrattade hon till. "Det finns inga troll här!"
"Det beklagas att höra, flicka", sade Pedole som stannat och vänt sig om på nytt. "De enda som inte har troll i sina trakter, är de som har troll i sina trakter. Bara där trollen finns är de noga med att inte märkas. Men", han strök sig om sina fylliga mustascher, de som vunnit prisning världsvida, "nog behöver hon inte oroa sig för trollen. Vargarna ser nog till att ta henne först. Troll är rent förjäkligt långsamma. Å andra sidan har björnen nog bättre vittring för rov ovanför marken, men om det är till någon tröst kommer hon inte besväras av illvättar åtminstone. De är alla nere i Mesang vid den här tiden på året. För att äta upp sig på boskapshjordarna där, innan vintern."
Kvinnan slog ännu en piruett i sitt repbundna fängelse. "Nå. Jag får väl ta de problemen när eller om de kommer." Hon drog in ett tvärt andetag genom näsan och såg med denna höjd ned på dvärgen. "Något mer han vill dela med sig av, kanske?"
Förbannade kvinna, svor Pedole bland tankarna, och fortsatte barskt: "Hon är allt för stor för att lokattan ska ha något intresse i henne, och hon är för högt upp för järven. Skogsrårna kan bli till problem, men eftersom hon sitter fast och inte kan följa efter nöjer de sig nog med att bara leka med hennes förstånd. Älvorna kan bli till ett problem förvisso."
"Hah!" skrattade Clothilde. "Nu vet jag att han bara hittar på. Älvor vet jag är snälla, hjälpsamma varelser. Jag har sett dem dansa över bonden Ingvars åkrar, så den lögnen får han dra för någon mer lättlurad, mäster dvärg."
Pedole blängde bittert. "Det är för att älvorna är som lugnast när de dansar, begriper väl en jänta som hon själv med. När de är i skogen, däremot, då är de på jakt." Pedole tystnade i det att Clothilde snurrade runt på nytt i repet. När han kunde se hennes ansikte igen bjöd han henne adjö med dvärgarnas öppna slag mot den knutna näven.
"Vänta!" Clothilde bet sig på insidan av läppen. "Vänta. Vart är ni på väg, mäster dvärg? Till Vorbor?"
"Man skulle väl knappast använda sig av den här vägen om man var på väg till Imperiet."
"Vorbor har fått en ny borgmästare", fortfor Clothilde, redan medveten om dvärgens svar och därför inte lyssnande till det. "Han heter Klinn Glas. Han har fått för sig att han ska städa upp Vorbor. Rensa upp gatorna på pack och horhusen på slödder, de gamla vanliga vanföreställningarna hos alla borgmästare i alla städer. I vilket fall har han bemannat stadsportarna med vakter. Förut var de vidöppna, men nu ser vakter till att hålla olovligt folk ute."
Pedole tog ett steg mot kvinnan, handen automatiskt sökande till yxans skaft vid ena sidan. "Vill hon påstå att jag, Pedole, son av Pethole, av släktet Bergfaste i Vidaberg, skulle vara olovligt folk kanske?"
"Det är inte jag som menar det, mäster dvärg", skyndade Clothilde att svära och viftade litet på fötterna, som om hon försökte maka sig undan dvärgens plötsligt mörka blick. "Men borgmästaren kan ha andra uppfattningar än jag, med tanke på hur sällsynta dvärgar är i hamnstäder. Vem vet vilka föreställningar han gjort sig om dvärgar?"
Pedole drog tankfullt i sitt skägg. Det klirrade lätt av de metallsmycken som fästs där mustaschen flätats in i skägget, och han snurrade tankfullt på ett av dessa. "Jag antar att hon vill komma med ett förslag nu."
"Släpp ned mig. Ta mig till Vorbor och jag ser till att ni med säkerhet kommer in i staden, mäster dvärg."
"Hah!" skrockade Pedole. "Aldrig!"
"Varför inte?"
"För den som satte henne där, satte henne där av en anledning. Alltså är det inte min sak att doppa skägget i blöt."
Clothilde snurrade ännu ett varv och suckade. "Och om den anledningen var ojust?"
"Då är det ett taskigt läge för henne, men inget bekymmer för mig. Dessutom, hur ska en jänta som hon lyckas lura in en dvärg? Har hon ett rykte, kanske? Är hon någon viktig person? Viktiga personer hänger man inte upp i träd hur som helst, åtminstone inte med snaran kring magen än kring nacken. Nätack, vet hon vad …"
"Viktig är jag kanske inte, men trakten kan jag och anledning att göra mitt bästa för att få med er in har jag så att det både räcker och blir över", menade Clothilde.
Pedole lät sig inte bli övertygad så Clothilde var illa tvungen att fortsätta: "Ni ser, jag rymde."
"Ja, särskilt långt kom hon inte", fnös Pedole och såg sig om i den lilla öppna plats som ekens solstjälande lövverk ordnat under sig.
"De hann ikapp mig, och för att visa poäng eller ge straff eller vad vet väl jag varför, hängde de upp mig här för att lämna mig över natten. Men de vet ingenting om trollen och vet de något om vargarna höll de noga tyst om saken. Så nu måste ni, mäster dvärg, hjälpa mig. Jag känner till dvärgarnas heder. Jag vet om er eviga skuld till den mänskliga kung Stifen, som räddade era förfäder den gången under Långa Sammanbrottet och som gör er evigt skuldsatta människor—"
Med en irriterad fnysning skakade Pedole på handen och bröt av kvinnans prat. "Tig, flicksnärta. Ni får det att ljunga i dvärgahjälmen på min hjässa av allt pladdrande. Jag lovar att återbetala den skuld vår kung satte sitt folk i. Det tar mig ingen lång stund att gå tillbaka och upplysa byfolket om trollen och oknyttet, så får de plocka ned henne därifrån."
"Åh!" Clothilde knöt sina nävar och sparkade med fötterna. "Din inbilsnke …! Ni begriper ingenting! Jag rymde, för min far ville gifta bort mig. Jag rymde för att jag ville komma från byn och allt dess folk. Jag är inte välkommen där längre så era ord skulle inte göra någon skillnad. Jag fastnade här för jag var inte snabb nog när jag rymde, och nu kommer jag inte längre. Hjälp mig, mäster dvärg. Snälla! Jag tar er till Vorbor, för det är dit jag själv är på väg, ser ni inte?"
"Jag borde inte", muttrade Pedole till sig själv. Mer för att ge anledning till sig själv än för henne, lade han efter en kort stunds begrundande till: "Tror hon att jag vill färdas med en flicka på rymmen, kanske? Som om jag inte har nog med bekymmer med den där." Han tecknade åt gåsen. "Jag vill knappast ha att göra med något så löjligt som en flicksnärtas befängda infall."
"Jag betalar dig!" Clothilde hade inte mycket, men tillräckligt för att kunna luras med det hon hade. "Jag betalar dig, så klart. För besväret. En dvärg måste få vad hans tjänster är värda, inte sant? Så säger världsordningen. Ser du mitt halsband? Det är ditt. Och så snart vi kommer innanför murarna är det som om vi aldrig har mötts."
När Pedole tog för lång tid på sig att svara, tyst i betraktande av halsbandet som mycket riktigt skymtades kring kvinnans hals, ville Clothilde försäkra att;
"Det är riktigt guld."
"Vet jag väl", fnös Pedole. "Jag är en dvärg, jänta – jag kan känna doften av guldet ända hit. Nå. Låt gå. Men jag låter henne vara där hon är till kvällningen, om de skulle komma för att titta till henne. Så tar vi oss till Vorbor vid mörkrets brott, då de får svårare att följa oss, om de skulle få för sig något sån’t. Så’na är mina krav, om de inte duger kan hon hitta någon annan."
"Vad?" Kvinnan i repet såg sig runt under det täckande trädet. "Hänga här? Till natten? Ska jag hänga här till ikväll? Är han inte riktigt kl—", men hon kom på sig själv och tystnade. En kvinna fast i ett rep hade trots allt inte den ynnesten att ställa några större krav. "Vad ska du göra undertiden?"
"Vila mina ben", stånkade Pedole då han slog sig ned mot eken hon var upphängd i. De bastanta dvärgbenen rätades ut och han stönade oförblommat när han fick loss yxorna från ryggen och kunde vila hela den ömmande kroppen. Han var verkligen inte purung längre. Resorna kändes allt längre, när de i själva verket blev kortare. Men det kunde vara bristen på resesällskap också …
"Och kanske ta sig en matbit", mumlade han när han makat sig mer tillrätta och jagade undan tankarna på gammalt groll med nya tankar på mat. Under buskiga ögonbryn sneglade han upp på kvinnan ovanför sig. "Vad heter hon, förresten?"
"Clothilde, heter jag. Clothilde Djärv."
Annons
Camera info
Camera Canon EOS 50D
Focal length 70 mm
Aperture f/4.5
Shutter 1/60 s
ISO 400
huldrehamn
Thu 16 Jan 2014 20:31
Åh, underbart! :D Älskar dialogen, hur det vävs in en massa om olika varelser och annat i den, och hur Pedole och Clothilde slänger käft, stolt och sturskt! :D Kommer det mera? :o)
makeamess
Sun 19 Jan 2014 17:42
Ååh, tack! :3 Ja om det finns intresse kan jag lägga upp andra kapitlet med x)
makeamess
Sun 19 Jan 2014 17:41
DET KOMMER MERA, LA LA LA LA LA.
Nej, men. Får se om jag lägger upp något mer. Är så mycket text :p
Nej, men. Får se om jag lägger upp något mer. Är så mycket text :p
Grodaaa
Sun 12 Jan 2014 09:37
Åhhh! I like it! :D Dvärgar, gäss och flickor på rymmen! :3 Kommer det mer? ;)
nujhi
Sun 12 Jan 2014 01:44
Åh, jag önskar så att jag orkade läsa detta nu, men det gör jag inte. Ska erkänna att jag inte läste det på förra bilden om detta heller.... *skämmas* Gör som Sjazna och pingar mig själv för att minnas detta senare... @nujhi
makeamess
Sun 19 Jan 2014 17:41
Haha! No worries, sistah. Jag har själv otroligt svårt för att läsa längre texter på skärm så ;3
nujhi
Sun 19 Jan 2014 18:18
Jag har fortfarande det där pmet kvar med min taggning. Det liksom bara hänger kvar där..
makeamess
Sun 19 Jan 2014 18:47
Du BEHÖVER inte läsa, för guds skull! xD Stop torturing yourself! Jag gillar dig ändå ;3
15 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/makeamess/517143945/
Visa toppen
Show footer