July
Tuesday 9 September 2008 photo 1/1
|
Imorgon är det dags!
I tre dagar har jag varit tillsammans med Lillkillen på nya förskolan. Jag har mest hållit mig i bakgrunden och tittat på då han försiktigt men utan rädsla närmat sig de andra barnen. Han har klättrat, dragit vagnar, ätit frukt och annan mat, sjungit, kramats (ja faktiskt!), sovit på en madrass och gjort massor av nya upptäckter. Allt med nyfikenhet och glädje.
Jag har kastats mellan känslor av stolthet, ömhet och oro. Vad duktig han är! Vad fin han är! Vem kommer trösta honom då han är orolig och tala om för honom hur duktig han är då han lär sig något nytt? Vem kommer vaka över honom då en vikarierande kokerska serverar pulvermos "bara gjort på vatten" till en mjölkallergiker? Jag är så kluven. Å ena sidan tror jag verkligen att det är bra att han får hjälp av proffs och andra barn att utvecklas, å andra sidan önskar jag att jag kunde finnas där tillsammans med honom hela tiden. Sitta i ett hörn och bara dyka upp då något är extra jobbigt eller extra mysigt.
Men imorgon är det dags. Då ska jag lämna honom halv nio och sedan glatt vinka farväl och gå min väg. Det måste bli glatt för jag vill inte att han ska se hur jag mår då jag går min väg och låter honom växa sig stark, utan mig.
Lillkillen är nog redo, men är jag???
I tre dagar har jag varit tillsammans med Lillkillen på nya förskolan. Jag har mest hållit mig i bakgrunden och tittat på då han försiktigt men utan rädsla närmat sig de andra barnen. Han har klättrat, dragit vagnar, ätit frukt och annan mat, sjungit, kramats (ja faktiskt!), sovit på en madrass och gjort massor av nya upptäckter. Allt med nyfikenhet och glädje.
Jag har kastats mellan känslor av stolthet, ömhet och oro. Vad duktig han är! Vad fin han är! Vem kommer trösta honom då han är orolig och tala om för honom hur duktig han är då han lär sig något nytt? Vem kommer vaka över honom då en vikarierande kokerska serverar pulvermos "bara gjort på vatten" till en mjölkallergiker? Jag är så kluven. Å ena sidan tror jag verkligen att det är bra att han får hjälp av proffs och andra barn att utvecklas, å andra sidan önskar jag att jag kunde finnas där tillsammans med honom hela tiden. Sitta i ett hörn och bara dyka upp då något är extra jobbigt eller extra mysigt.
Men imorgon är det dags. Då ska jag lämna honom halv nio och sedan glatt vinka farväl och gå min väg. Det måste bli glatt för jag vill inte att han ska se hur jag mår då jag går min väg och låter honom växa sig stark, utan mig.
Lillkillen är nog redo, men är jag???
Visa toppen
Show footer