January
Sunday 27 September 2009 photo 1/1
|
(nej, fråga inte om bilden.)
Jag har tänkt lite. Och inte kommit fram till ett skit, egentligen. Kom hem i fredags och insåg hur mycket jag skulle vilja sopa på en viss person, dra en lång predikan och skrika tills luften tar slut, och sen skrika lite till tills allt blir till en enda osammanhängande sörja, och då säger jag: "SÅ FUCK OFF!" och går därifrån. Förmodligen så gör jag bort mig och går in i en sadelhängare eller något, snubblar över en höpåse eller går in i Dana (som jag btw ska ta mig ett riktigt snack med imorgon). Allt jag känner just nu är: Fuck dig, fittunge.
Såg på greys anatomy idag, avsnittet där Izzie nästan dör.. Blödig som jag är så börjar jag böla; tänk att förlora någon som står dig närmre än närmst. Någon som är dig, någon som du är. Någon som är din tid, ditt dygn, värmen i luften som du andas. Och ja jag vet att man inte ska göra någon till sitt liv, men hur mycket man än försöker att låta bli så blir man till slut varandras vana. Och det är i sekunden då man ger sig hän som man blir sådär sårbar. Sådär sårbar så att, när personen försvinner på något sätt, så går något sönder inuti och så börjar man läcka smärta och får hjärtvärk. Men trots allt, trots alla kvällar med tjockismat, godis, glass - allmänt tröstätande i hopp om att livet ska bli proppmätt (men det slutar bara med gasig mage och ont i tänderna) så kan man vara glad över att personen lever. Det skulle jag vara, överlycklig. Mitt i all egoism och "tyck synd om mig min älskling har lämnat mig och nu är jag så ensam", så skulle jag vara lycklig över att personen lever. Om än med någon annan. "Om du verkligen älskar någon, så vet du när det är dags att släppa taget." You know.
Jag har tänkt lite. Och inte kommit fram till ett skit, egentligen. Kom hem i fredags och insåg hur mycket jag skulle vilja sopa på en viss person, dra en lång predikan och skrika tills luften tar slut, och sen skrika lite till tills allt blir till en enda osammanhängande sörja, och då säger jag: "SÅ FUCK OFF!" och går därifrån. Förmodligen så gör jag bort mig och går in i en sadelhängare eller något, snubblar över en höpåse eller går in i Dana (som jag btw ska ta mig ett riktigt snack med imorgon). Allt jag känner just nu är: Fuck dig, fittunge.
Såg på greys anatomy idag, avsnittet där Izzie nästan dör.. Blödig som jag är så börjar jag böla; tänk att förlora någon som står dig närmre än närmst. Någon som är dig, någon som du är. Någon som är din tid, ditt dygn, värmen i luften som du andas. Och ja jag vet att man inte ska göra någon till sitt liv, men hur mycket man än försöker att låta bli så blir man till slut varandras vana. Och det är i sekunden då man ger sig hän som man blir sådär sårbar. Sådär sårbar så att, när personen försvinner på något sätt, så går något sönder inuti och så börjar man läcka smärta och får hjärtvärk. Men trots allt, trots alla kvällar med tjockismat, godis, glass - allmänt tröstätande i hopp om att livet ska bli proppmätt (men det slutar bara med gasig mage och ont i tänderna) så kan man vara glad över att personen lever. Det skulle jag vara, överlycklig. Mitt i all egoism och "tyck synd om mig min älskling har lämnat mig och nu är jag så ensam", så skulle jag vara lycklig över att personen lever. Om än med någon annan. "Om du verkligen älskar någon, så vet du när det är dags att släppa taget." You know.
Visa toppen
Show footer