June
Sunday 9 January 2011 photo 10/10
|
Sen kom, ja jag kan nog säga den värsta dagen i mitt liv, den 10 augusti 2005. Jag har förträngt mkt av den här dagen men jag ska berätta det ungefär som jag minns det.
Mia sov hos mej o jag skulle ta Fari till ridskolan den dagen var det tänkt, Jag o Mia hade antagligen varit uppe sent o tänkte ta en ordentlig sovmorgon men väcktes av Camilla o Susanne som äger Dreitill. Dom knackade på o skulle bara säga att dom hade flyttat över hästarna till den andra gräshagen men att Uno inte hade kommit så dom hade lämnat honom ensam eftersom att dom skulle åka iväg någonstans. Så efter ett tag tvingade jag mej upp ur sängen o gick ut för att flytta över honom till dom andra. När jag kommer ut till hagen så gnäggar åt mej, det var inte så konstigt eftersom att han var ensam kvar i en hage som hade slut gräs, men jag fick ändå en otäck känsla i magen när jag gick fram till honom. Han såg inte konstig ut eller uppförde sej på något speciellt sätt utan han bara stod där. Jag tog honom under hakan o försökte få honom att följa mej ut ur hagen men han vägrade. Jag blev osäker o bestämde mej för att ta in honom i stallet o kolla om han hade feber igen som han haft en vecka tidigare. När jag tillslut fick honom att gå gick han långt bakom mej med huvudet nere i marken o stannade hela tiden flåsandes.
Jag tog in honom i stallet o såg att han hade börjat kallsvettas så jag tog tempen på honom o han hade lite feber så jag ringde till mamma på jobbet. Hon sa att jag skulle hålla ett öga på honom o ringa igen om det blev värre. O det blev det. Han började svettas alltmer o fläckvis, han stod bara där med huvudet hängandes helt matt i ögonen. Jag ringde mamma igen o hon ringde veterinären som sa att dom skulle komma så fort dom kunde.
Sedan gick vi ut o ledde honom eftersom att vi misstänkte att det var något fel på hans mage. Han stannade upp då o då o fick kramper så att det såg ut som att han skulle falla baklänges men han lunkade på med huvudet nere i backen.
När veterinären tillslut kom o vi förklarade situationen sa hon “Han är ju iaf uppe o går, så är det nog inget allvarligt." Men sen gick hon fram till honom o tittade på hans tandkött, det var alldelens lila. Han hade knappt någon blodcirkulation alls. Vi tog in honom i stallet igen o veterinären gav honom nån spruta. Jag stod inne hos honom i boxen o höll krampaktigt om ledtygeln när han plötsligt började vingla. Min enda tanke var “faller han nu så får jag aldrig upp honom igen" så jag försökte för allt vad jag var värd att hålla honom på fötter. Men han föll o jag flög in i boxväggen.
Någonstans här skakade veterinären på huvudet o sa “Jag tror att han dör… det är nog bäst att han får slippa lida" Men han ställde sej upp igen o mamma bad henne att göra allt vad hon kunde. Efter det någon gång bad veterinären mej att gå ut förmodligen eftersom att jag var mest ivägen. Jag gick upp på mitt rum o ringde Camilla o vi grät tillsammans ett tag. Sedan såg jag genom fönstret att Uno låg ute på gården. (han hade flippat totalt, sprungit ut ur boxen, in i en bil o sen in i en vägg o sedan bara fallit till marken, han fick inget blod upp till hjärnan o var helt borta) Vid det här laget hade jag förstått att det inte fanns någon räddning för honom. Jag gick fram till honom o sa helt enkelt “hejdå" medan veterinären gjorde ordning sprutan. Sedan gick jag ner till hagen, till dom andra hästarna.
Plötsligt hörs ett skott o jag har nog aldrig hatat en människa så mkt någonsin som jag hatade veterinären just då. Hon sköt min häst, den jäveln!
Jag fick veta i efterhand att han inte hade haft någon puls så dom hade inte kunnat ge honom sprutan…
Som tur var den här dagen hade min granne en grävskopa hemma, så han grävde ett fint hål på läsdan bakom stallet vid en lite skogsdunge där vi begravde honom. Jag målade en gravsten o bredvid den la vi hans allra käraste sak hans matskål.
Mia sov hos mej o jag skulle ta Fari till ridskolan den dagen var det tänkt, Jag o Mia hade antagligen varit uppe sent o tänkte ta en ordentlig sovmorgon men väcktes av Camilla o Susanne som äger Dreitill. Dom knackade på o skulle bara säga att dom hade flyttat över hästarna till den andra gräshagen men att Uno inte hade kommit så dom hade lämnat honom ensam eftersom att dom skulle åka iväg någonstans. Så efter ett tag tvingade jag mej upp ur sängen o gick ut för att flytta över honom till dom andra. När jag kommer ut till hagen så gnäggar åt mej, det var inte så konstigt eftersom att han var ensam kvar i en hage som hade slut gräs, men jag fick ändå en otäck känsla i magen när jag gick fram till honom. Han såg inte konstig ut eller uppförde sej på något speciellt sätt utan han bara stod där. Jag tog honom under hakan o försökte få honom att följa mej ut ur hagen men han vägrade. Jag blev osäker o bestämde mej för att ta in honom i stallet o kolla om han hade feber igen som han haft en vecka tidigare. När jag tillslut fick honom att gå gick han långt bakom mej med huvudet nere i marken o stannade hela tiden flåsandes.
Jag tog in honom i stallet o såg att han hade börjat kallsvettas så jag tog tempen på honom o han hade lite feber så jag ringde till mamma på jobbet. Hon sa att jag skulle hålla ett öga på honom o ringa igen om det blev värre. O det blev det. Han började svettas alltmer o fläckvis, han stod bara där med huvudet hängandes helt matt i ögonen. Jag ringde mamma igen o hon ringde veterinären som sa att dom skulle komma så fort dom kunde.
Sedan gick vi ut o ledde honom eftersom att vi misstänkte att det var något fel på hans mage. Han stannade upp då o då o fick kramper så att det såg ut som att han skulle falla baklänges men han lunkade på med huvudet nere i backen.
När veterinären tillslut kom o vi förklarade situationen sa hon “Han är ju iaf uppe o går, så är det nog inget allvarligt." Men sen gick hon fram till honom o tittade på hans tandkött, det var alldelens lila. Han hade knappt någon blodcirkulation alls. Vi tog in honom i stallet igen o veterinären gav honom nån spruta. Jag stod inne hos honom i boxen o höll krampaktigt om ledtygeln när han plötsligt började vingla. Min enda tanke var “faller han nu så får jag aldrig upp honom igen" så jag försökte för allt vad jag var värd att hålla honom på fötter. Men han föll o jag flög in i boxväggen.
Någonstans här skakade veterinären på huvudet o sa “Jag tror att han dör… det är nog bäst att han får slippa lida" Men han ställde sej upp igen o mamma bad henne att göra allt vad hon kunde. Efter det någon gång bad veterinären mej att gå ut förmodligen eftersom att jag var mest ivägen. Jag gick upp på mitt rum o ringde Camilla o vi grät tillsammans ett tag. Sedan såg jag genom fönstret att Uno låg ute på gården. (han hade flippat totalt, sprungit ut ur boxen, in i en bil o sen in i en vägg o sedan bara fallit till marken, han fick inget blod upp till hjärnan o var helt borta) Vid det här laget hade jag förstått att det inte fanns någon räddning för honom. Jag gick fram till honom o sa helt enkelt “hejdå" medan veterinären gjorde ordning sprutan. Sedan gick jag ner till hagen, till dom andra hästarna.
Plötsligt hörs ett skott o jag har nog aldrig hatat en människa så mkt någonsin som jag hatade veterinären just då. Hon sköt min häst, den jäveln!
Jag fick veta i efterhand att han inte hade haft någon puls så dom hade inte kunnat ge honom sprutan…
Som tur var den här dagen hade min granne en grävskopa hemma, så han grävde ett fint hål på läsdan bakom stallet vid en lite skogsdunge där vi begravde honom. Jag målade en gravsten o bredvid den la vi hans allra käraste sak hans matskål.
Comment the photo
det var verkligen bland de värsta sakerna jag läst..
när jag komm till slutet av hela texten så började jag allvarligt att gråta,
förstår verkligen inte hur man bara kan vara med om nån sådan hemsk sak..
nått sånt, är nått som tynger hjärtat innerst inne hela tiden..
Uno verkade som en sån där häst, ah duvet.. den där slags hästen den den där glimten i ögat,
och att förlora en sådan häst!... nej usch..
och det är ju just vad du har fått genomlida! :'(
tkr riktigt, riktigt synd om både dig och din Uno..
hoppas han får det bra där uppe iaf...
R.I.P Uno ... :(
ja det var grymt hemskt o som sagt iaf bland det värsta jag har varit med om, just eftersom att han led så otroligt mkt...
ja han var verkligen en rolig häst, det mesta var inte roligt då när det hände men såhär i efterhand kan man ju skratta åt allt :')!
Det tror jag att han har, han passar trots allt väldigt bra uppe i trappalanda där han kan äta hur mkt gräs han vill lilla gubben :')!
23 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/ml189/482394778/
Visa toppen
Show footer