Monday 21 January 2013 photo 13/13
|
Denna bilden är tagen av mig från den 27 Juni 2011 :))
Detta är andra delen av min och Camelia's otroliga berättelse.
Ni kanske får läsa tillbaka lite på förra delen. Den ligger på den 19
Del 2 - Kunde det fortsätta?
Men den dagen, visste jag inte att det var början på något riktigt, riktigt stort.
Hela ledningen kände jag mig stolt, stolt över att få ha en så ’svår’ häst, som bara de duktiga fick rida. Och nu även jag. Jag Moah fick rida Camelia. Ponnyn som jag hört så mycket läskiga saker om. Att hon alltid slänger av barn i kön, sticker, stegrar, blir rädd för ljud och rörelser, är svår att lära känna, och mycket mer. Camelia var väldigt populär denna tiden, så jag var verkligen glad som verkligen fick testa henne. Men när vi väl skulle börja rida ändrades mitt léende till oro.
Jag blev faktiskt.. Usch.. Jag blev, eller var rädd för att rida Camelia.
Allas ord om att Camelia skulle sticka och slänga av mig flög runt i mitt huvud.
Jag ville inte alls rida, jo det ville jag. Jag var bara väldigt väldigt nervös.
Vi red i Ledarhagen denna speciella dag. Ewa hade lagt ut bommar i hörnen av den stora volten.
Det gjorde mig skräckslagen. Skulle jag rida Camelia förbi och över bommar!?
Men till slut satt jag där på henne, och skrittade fram.
Jag gick förbi en bom och Ewa sa: ’’Låt henne nosa på den’’
Jag förstod ingenting, vadå nosa på den!? Tänk att den lilla meningen använder jag nu dagligen men då var den så okänd. Men jag lät henne nosa på den och sen var det inte mer med det.
Jag kan inte säga att det gick bra, denna dag. Den 27 Juni. Det gick ganska, väldigt dåligt…
Camelia var stressad, jättepigg och jag visste inte hur jag skulle hålla tyglarna, hur och när jag skulle smacka och skänkla. Jag var ju van vid Sam runt denna tid.
Och jag tror det är tack vare Dumle och Sam som jag förstog mig på Camelia.
Inte första gången, nej nej. Hon gick på helspänn ganska mycket och fattade aldrig höger galopp.
Men vet ni, tillslut fick jag höger galopp. Otroligt för att vara första gången, men Hazel och Bianca var tyvärr ivägen och trots att Ewa skrek att dem skulle flytta på sig så fattade dem inte.
Vi skulle även galoppera genom hela hagen. Då vred sig hela min mage ut och in. Upp och ner.
Jag blev så rädd, nervös, orolig. Trodde hon skulle sticka och verkligen dra iväg med mig.
Och blir rädd för något i galoppen. Men jag överlevde.
Jag fattade galopp och ja… Hon stack faktiskt men konstigt nog fick jag henne lugn efter halva galoppen. Kanske var det redan där något som fick henne att lyssna på mig?
Att jag var van vid hur Sam alltid sticker, och hur Dumle alltid vill busa.
Det svaret får vi aldrig, men en sak som var säker efter den 27 Juni…
Det var att jag verkligen, verkligen började gilla det rödbruna Gotlandsrusset Camelia.
Enda problemet med att gilla Camelia var att jag inte visste hur jag skulle säga det till alla andra. Camelia hade redan minst 5 tjejer som verkligen älskade henne och för dem så var hon bara deras. Jag vågade inte säga det till någon. Men förstod att jag var tvungen.
Så jag skrev upp mig på Camelia en dag, och skrev ’prov’.
Varför vet jag egentligen inte, jag hade ju redan ’provat’ henne.
Och nästa dag som jag kom till Emaus så skrev jag upp mig på henne igen.
Men jag hade en sån stor klump i magen när det var min tur och alla hängde runt mig och frågade vem jag skulle ta. Jag stammade fram ett försiktigt ’jag vet inte’ och låtsades stå och tänka även fast jag bara kollade på nummer 15 – Camelia.
Tillslut sa jag att jag ville ha henne, så ofta jag kunde! Och jag fick tusentals frågor om jag gillade henne, om hon var min 2:a efter Sam och faktum var att det började tändas en glöd.
Sakta men säkert gjorde det det. Redan på eftermiddagen den 27 Juni så gjorde det det.
Men det sa jag aldrig, ja sa bara att jag tycker hon var helt okej.
I själva verket drömde jag mig bort att jag skulle lära känna Camelia…
Något som jag tänkte skulle vara overkligt.
Annons
Camera info
Camera S5230