June
Wednesday 18 December 2013 photo 1/1
|
Ni vet inte hur det känns att gå i mina skor varje dag, att alltid uppleva det jag gör, att tvingas skita i det även fast man vill ta upp det. Ni vet inte hur det känns att inte känna sig välkommen någonstans, att alltid känna sig i vägen, att alltid känna att man inte hör hemma. Ni vet inte hur det känns när hela ens klass är emot en och dem enda få man kan vända sig till inte är där. Ni vet inte hur det känns att se hela ens uppbyggda plan och mening rasar samman. Ni vet inte hur det känns att aldrig ha råd med saker för att man lever fel med ekonomin. Ni vet inte hur det känns att ha minst 20 stora problem dagligen som man bara får blåsa bort och blunda för.
Ni vet inte hur det känns, för ni är inte mig.
Jag är så jävla trött på att prata ut. På att alltid förstå att folk förstår mig, på att tro att det kommer bättre dagar. Att verkligen lita på folks 'stöttande' ord. Det har snart gått ett år och allt har bara blivit sämre. Det är som att jag bär på alla andras problem för att jag också har det så, men även mina egna som ingen direkt fattar, kan hjälpa till med eller ens vill veta. Man behöver gå en dag i mina skor för att verkligen förstå. Om man ens klarar en dag. Jag vet inte längre hur jag klarar det. Nu för tiden vet jag inte ens vart jag har mina vänner, vet att min familj döljer en hel del för mig och alla lärare börjar prata med mig som om jag skulle begå självmord. Det enda folk säger till mig nu för tiden är att dem tycker mitt liv verkar lite jobbigt. Att dem finns för mig men innerst vet dem, om dem tänker efter att det inte finns ett piss å göra åt mitt liv. Jag vill så gärna berätta, skrika ut hur jag känner men varje gång jag är på väg att säga nåt är det som att jag får ett slag över käften och tvingas hålla tyst. Varje gång jag ska skriva det till någon slutar det med att jag bara sitter och stirrar på personens namn, de tomma raderna med fingrarna stelfrusna över tangentbordet eller mobilen. Jag kan inte klaga på stora saker. Jag får så dåligt samvete om jag skulle berätta för någon hur jag egentligen känner. Visst är det skönt att släppa ut såna saker men jag hade känt mig dum om jag lät andra bära på mina problem. Saker jag ska lösa själv.
Och det är bara sån som jag är.
Jag räknas alltid som den glada tjejen med mycket energi och humor. För saker som andra har som största problem har börjat bli i-landsproblem för mig nu. Jag vet inte vilka mina äkta vänner är längre. Vilka som ''skulle ta en kula för mig'' som man säger. Jag vet att jag alltid har Shnyar. För vi har verkligen kollat varandra i ögonen, sagt till varandra i verkligheten: ''Jag kommer alltid finnas för dig. Jag älskar dig mest och vi ska alltid vara bästa vänner.'' Det är jättestort att faktiskt säga det. Men jag vet att hon är min själsfrände. Det bara är så. Jag kommer aldrig ändra på det bara för att jag träffar andra vänner som är helt störtsköna. Hon är hon och hon har en speciell plats i mitt hjärta. Hon betyder något speciellt för mig.
Ångest är något man får ibland över saker. Men ångest för mig är som att andas. Det finns alltid där. Jag har sån ångest över skolan, Emaus, Camelia, dansen, gymnasiet, vänner, framtid, livet... Jag kan inte prestera bra i skolan när jag vet att alla hatar mig i klassen. Jag vet det nu, dem har sagt det. Det tog dem nästan tre jävla år att verkligen säga det. Som om jag inte redan fattat det. Man kan inte gå i en klass där alla är emot en. Det går inte. Man kan inte göra grupparbeten, klarar knappt av att presentera framme vid tavlan, vet att man knappt får några passar på idrotten och hör att det går en massa falska rykten och att alla snackar skit. För att jag är på ett visst sätt. Jag vet att det är därför. Jag gillar att klä mig matchande, jag gillar Eric Saade, jag svär mycket, jag gillar inte när folk sjunger runt omkring mig, jag låter inte alltid jätteglad när jag pratar, jag älskar att dansa och att rida, jag har massa problem, jag är inte som alla andra och just nu är det extra jobbigt med tanke på Camelia. Är det inte okej att vara annorlunda längre? Måste man alltid gilla samma skämt som dem andra. Måste man klä sig på ett visst sätt och måste man vara änglar mot folk man inte gillar? Ja, nu för tiden, tydligen. Jag har aldrig varit taskig mot någon från första början. Det skulle aldrig någonsin vara mitt första intryck. Det första jag gör när jag träffar någon ny är att hålla käften. Le mot dem, inte ta plats och bara smälta in. Märker jag sedan att dem är värda min uppmärksamhet pratar jag alltid med respekt mot dem. Va i helvete har jag gjort fel. Nä ingenting. Det är väl bara så att jag och min klass inte går ihop. Det har vi aldrig gjort och kommer aldrig göra. Dem pratar med mig som om dem nyss träffat mig när jag bara frågar en enkel fråga som när vi börjar eller vad det är för mat. Därför har jag slutat. Slutat bry mig om dem, slutat pratat med dem och slutat bry mig om dem inte gillar mig. Istället har dem fått möta den Moah som dem varit mot mig. Jag har pratat med dem som om dem vore ufon. Kollat på dem som om jag aldrig sett dem, knappt velat utge mig från att gå i 9B. Klassen som alla tror är så töntig men egentligen är det 9B som är dem största bitcharna på hela skolan. Jag hatar min klass. Verkligen hatar. Dem är taskiga mot lärarna, kallar dem helt sjuka saker, snackar skit så fort det kommer nån ny till klassen och tror dem är så jävla coola för att dem går runt och sjunger låtar som killar lyssnar på. Tror att dem är så snygga och tuffa för att dem sjunger låtar om att ha sex, supa och 'shake that ass'. Jag är trött på sånt. Man beter sig inte bara så, och det kommer från mig som kan vara jävligt taskig när det väl gäller. Men dem är fan värre. Det var världens bråk mellan oss idag. Jag VS. alla tjejer. När jag är själv brukar jag alltid hålla tyst och bara säga som jag tycker men idag stod jag upp för mig själv så jävla mycket. Jag skrek på dem tills min röst knappt hördes, jag kallade dem saker jag bara väntan på att få säga, jag behandlade dem som dem behandlat mig i alla dessa år och efter det tjafset spreds det ett stort jävla rykte som alla tror på och som kommer förstöra en stor del av mitt liv. Jag vill inte gå ut med det, kanske senare. Men det gjorde mig så besviken så jag gick från skolan, tänkte gå till Emaus men direkt när jag kom dit och såg Camelia vände jag och tog en jättelång promenad hem istället. Jag mådde så dåligt, eller vadå mådde? Jag mår. Sen jag kom hem har jag bara sovit, sovit och sovit... Vet inte hur jag ska klara dagen imorgon och jag har ingen aning om vad jag ska göra. Ju mer tiden går ju mer ångest får jag. Ju mer stressad blir jag och det snurrar bara runt i hela mig. Jag kommer aldrig mer kunna...
Ni förstår inte, det går inte. Jag kan inte.
Och det är bara sån som jag är.
Ni förstår inte, det går inte. Jag kan inte.
Annons
Visa toppen
Show footer