Ni anar inte hur lycklig jag var. Det léendet jag hade igår med henne, har jag inte haft på väldigt länge. Och då menar jag verkligen länge! På flera flera månader. Sen typ i somras. Då jag visste att det fortfarande var vi ett ganska långt tag till. I slutet har jag varit jätteglad att få vara med henne, men det har alltid varit ångest inom mig. Men nu, eller rättare sagt igår fick jag en sån härlig känsla. Ewa och Ingela ville att jag skulle rida. Camelia var brunstig och då var det ännu bättre tydligen att just jag red henne. Den känslan jag fick/hade/har när jag är med Camelia finns ingen annanstans än hos henne. Då ler jag verkligen från hjärtat och kan inte hejda att visa min lycka. Hos henne på ryggen eller på marken är jag som tryggast, som gladast och mår som allra bäst. De allra allra flesta släpper taget om hästar/människor/andra djur när de måste lämna dem. Hittar sig en ny vän. Eller tröttnar helt enkelt på t.ex hästen och vill rida någon annan. Men inte jag. Folk kan ge mig tusentals hästar, drömhästar och så som jag vill ha de. Men mitt hjärta kommer alltid dras till en liten, stressad, tanig men tjock, konstig, söt, inavlad ponny vid namn Camelia. Det sägs att äkta kärlek inte går att köpa för pengar. Och det är väl därför jag aldrig kommer kunna köpa Camelia. Det sägs att äkta kärlek aldrig dör, och det är väl därför jag vet att på jag och Camelia på ett eller annat sätt alltid kommer hålla ihop och alltid kommer vara ett lika starkt par, som vi en gång var inför alla andra. ♥

Annons

The photo has no tags

July 2014