March
Monday 27 April 2009 photo 1/2
|
Klockan är 03:44 och jag är nyss hemkommen från KSS.
För 3½ timme sedan ringde mormor Siv och ville prata med mamma. Det visar sig att min morbror Stigge inte kunde andas ordentligt, så mamma sa till mormor att ringa ambulans så skulle vi komma hem till dem och vara med när ambulansen kom. Efter samtalet så skyndade jag och mamma ut till bilen för att åka de dryga 14 kilometrarna till min mormors hus. Dörren stod öppen och alla lampor på nedervåningen var tända. När vi kom in så fick vi se stigge sittandes i en fotölj med en filt på sig, och för varje andetag han tar så lät det som att han kvävs. Han var knappt vid medvetande heller när mamma försökte prata med honom. Efter att ha kollat till honom lite snabbt så gick jag ut för att hålla utkik efter ambulansen.
Sekunden efteråt så började hela hans kropp skaka och rycka och han tappade medvetandet.När jag såg den gula bilen med blåljus svänga in på vägen en bit bort så sprang jag för att ropa att den var här. Det som mötte mina ögon när jag stod i dörröppningen var hur jag hörde hur Stigge grät gällt och hur han hade spasmryckningar i armar och ben. Mellan hulkningarna så viskade han att han bara ville att det skulle sluta och "hur det var över".
Här vill jag tillägga att när jag var liten så var Stigge nästan min storebror. Han körde lastbil och kom ibland förbi och hämtade upp mig på somrarna när han skulle till Årnäs' dammsugarfabrik för att lossa lite gods. Denne storvuxne och överviktiga man (198cm, ~115kg) är alltid glad och snällt, och han har alltid ställt upp för mig. Vare sig det gäller att hämta mig i skolan när jag mått dåligt till att låna mig sin husvagn över 3 hela somrar. Utöver det så är han milt hjärnskadad sen födseln. Det är inte så att han har svårt att tala eller gå, nej nej. Han har bara svårt för socialt invecklade situationer. Och jag kan inte direkt säga att han var det ljusaste huvudet i stan. Men det brydde jag mig inte om, och jag bryr mig fortfarande inte. Han bor hemma har alltid gjort det. Jag ville bli lastbilschaffis, precis som honom! Idag så är han arbetslös, precis som jag.
Att se min morbror som har i princip gett upp hoppet, med rädslan för sitt liv i ögonen när han skakade i plågor är något som jag aldrig vill se igen. Jag minns hans gråt så klart, och det får min mage att knyta. Jag mår illa.
Precis när han faller in i anfallet så börjar ambulanspersonalen springa. Jag antar att de såg på mig hur jag bara stod och tittade i shock och förfäran. De spände på honom en ansiktsmask där de gav honom syrgas + någon medicin. Då lugnade sig anfallen och han återfick medvetandet. Men han hade problem med att se och kramperna hade kört slut totalt på hans mag- och benmuskler. Vi fick halft bära honom ut till båren. När han lyftes in i ambulansen så sa han "tack mattias". Då brast det nästan för mig och det enda jag lyckades klämma fram var ett "vi ses i skövde".
Vi kom lite senare till KSS eftersom vi hade skrivit ned namn på alla tabletter och det insulin som stigge redan tar. Vi blev ledda in till ett rum på akuten där han låg utan tröja där läkarna precis skulle ta EKG. Nu var han relativt vaken med han kunde inte se oss, så vi fick tillkänna ge oss genom att säga vem vi var och hålla hans hand några sekunder. De tog några prover och satte i en kanyl i hans arm. Men när läkarna var borta för att lämna proverna så slutade nästan Stigge andas. Han bara låg där med nästan helt stängda ögon, helt öppen mun och slapp käke. Ingen reaktion om man slog honom på kinderna. Ytterligare en sak jag inte vill vara med om igen. Jag sprang ut i korridoren och ropade på hjälp och en kille kom springandes. Han gnuggade Stigge över bröstkorgen och han vaknade med ett "AJ!".
Det nästa som hände var störande, men ack (jag skämms för det) även lite komiskt. Han frågade vart han var och vad som hade hänt. Vi berättade att han var på KSS men han sa "Nej, det tror jag inte på. Jag är hemma". Sen så ropade han på sin katt Gustav och började klappa den osynliga katten och prata till den. Jag började fnissa, och det gjorde även mormor och mamma. Men det kändes som att jag hellre ville gråta. Allt skit som han har stått ut med den senaste timmen. Vi vakade vid honom i typ 40 minuter till, sen kom en sköterska och hämtade honom för han skulle köras in på IVA. Och nu sitter jag här. Allt jag kan tänka på är Stigge. :(
Comment the photo
hoppas verkligen allt går bra!
Jag hoppas på det bästa, det är allt jag kan göra.
*Håller tummarna för Stigge*
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/mothos/360483269/
Visa toppen
Show footer