December
Tuesday 19 January 2010 photo 1/1
|
Tammi Hedman
Måndag 19 januari 2009
Det var måndag och skolan hade ganska nyligen tagit fart efter jullovet.
Allt var nästan som vanligt ända tills sista lektionen som var efter lunch, det var kemi.
Tammi var inte där, det var ovanligt efter som hon aldrig brukar missa en lektion.
Alla var lite förvånade och jag tänkte att hon kanske var hos tandläkaren, hon hade ju tandställning och jag vet hur ofta man var tvungen att gå till tandläkaren då.
Jag tänkte sedan inte så mycket mer på det, nu i efter hand hade jag skickat iväg ett sms och frågat vart hon var, bara för att veta så att allt var okej.
Resten av dagen mådde jag dåligt, visste inte varför men något kändes fel.
På tisdagen, morgonen efter, möts jag av skvaller, Tammi hade inte kommit hem som hon skulle efter sin judoträning och föräldrarna hade oroligt ringt runt till några i klassen.
Det kändes så fel, och hemska tankar började torna upp sig, Tammi var inte sån som inte kom hem när hon skulle.
Jag lyckades lugna mig lite för skvaller stämmer sällan, men vi bestämde oss för att kolla med våra lotsar efter psykologin för att se om de visste något.
När jag kom till vår korridor såg jag ett skåp stå öppet. När jag kom närmare såg jag att det var tomt, helt tomt, Tammis skåp var tomt.
Jag fattade att mina värsta tankar var sanna men jag kunde inte förstå dem, jag ville inte förstå dem.
Vi hittade Clas och han ville inte säga något förrän vi samlat ihop hela klassen men vi tjatade.
Då sa han det, just det jag inte ville höra och just det jag inte ville förstå: att Tammi tagit sitt liv.
Det var som att bli knockad, jag kunde inte förstå vad som hänt och jag hoppades förtvivlat på att hon skulle komma in genom dörren och skratta åt os för att vi var så lättlurade. Men hon kom aldrig in genom dörren, istället kom fler klasskamrater och två kuratorer, ingen Tammi.
Jag minns allt så väl och det gör så ont, så outhärdligt ont varje gång jag tänker på den dagen.
Värst var, och är ångesten.
Jag var aldrig dum men jag var nog aldrig snäll heller.
Man pratade med henne ibland när satt bredvid i matsalen, på en lektion eller kanske på en rast. Men samtalen var inte långvariga och frågorna och orden ifrån hennes sida var få.
Hon valde alltid sina ord väl, men ibland blev det fel något smått nedvärderande flög ut.
När man pratade om skolan var hon mycket mer delaktig i samtalen. Man märkte att hon kände sig mer säker och hon hade stenkoll på allt.
Men jag såg också vilka krav hon ställde på sig, och jag såg att varenda litet fel tyngde ner henne.
Jag såg att hon ibland mådde dåligt fast att hon kämpade för att dölja det.
Men varför gjorde jag inget?
Jag såg att hon mådde dåligt men jag gjorde inget, jag såg att hon mådde dåligt men jag fattade inte att jag bara såg toppen på isberget.
Kanske hade det hjälpt om jag lagt mig i eller bara försökt prata mer med henne.
Jag kommer aldrig få veta det och jag kommer aldrig att kunna lätta min ångest.
Den är inlåst för alltid.
Men jag vill komma ihåg Tammi för den hon var.
Hon var lite annorlunda och hon hade både bra och dåliga sidor.
Hon kunde stundtals stå rakryggad med stenkoll och med stor självsäkerhet, men hon kunde också stå tyst och bara lyssna och finnas till där i bakgrunden.
Hon var min klasskamrat och hon har lämnat ett ärr i min själ och en livslång läxa som jag aldrig kommer att glömma.
Jag vill föra vidare hennes "läxa" som ett råd ifrån mig, för ingen ska behöva se den enda utväg som hon gjorde.
Det skadar aldrig att ge en extra komplimang till någon, man vet inte när det kan vara för sent.
Om du ser att någon mår dåligt i din närhet, stå vid dess sida för ens närhet kan göra mycket.
Och kom ihåg att det alltid finns någon som kommer skadas om det händer dig något.
Jag tänker ofta på dig och din familj,
Hoppas att du har det bra nu
Tammi hedman
Men jag vill komma ihåg Tammi för den hon var.
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/mozes/438314055/
Visa toppen
Show footer