Behöver skriva av mig lite, och det känns som att ni i den här gruppen är bra på att lyssna.

Jag har äntligen kommit på vad jag vill göra med mitt liv och hittat ett jobb som jag känner mig redo att kämpa för. Det känns verkligen helt rätt och jag kan knappt vänta på att få börja leva ut den drömmen, jag ska bli socionom. Förstår ni hur jävla ont det gör att höra sin pappa i princip dumförklara det beslutet och sen säga att civilingenjör är ett mycket bättre val. Just nu läser jag teknik och är så trött på de ämnena att jag vill spy, jag kommer aldrig vilja läsa vidare på det här spåret. Är så in i helvetes trött på att pappa dissar mina framtidsdrömmar, när jag började gymnasiet ville jag först gå media då foto var med stora intresse då, någonting som pappa dissade otroligt mycket vilket ledde till att jag la ner fotografi helt. Jag vill inte jobba på kontor och bli bortglömd och grå, jag vill göra skillnad. Jag orkar inte mer, det är mitt jävla liv. Underbart att jag är 18 år fyllda och inte behöver hans tillstånd längre.

När ska jag få en chans att leva?

Du ska göra precis som du vill, din far ska skita i vad du väljer. Det som du verkligen vill ska du gå Kämpa på tjejen :)

Nu, ut och lev en stund. Du behöver inte bara lyssna på andra, gör det du tycker känns och är rätt

Jag tycker du ska göra precis som du vill! Visst, det kan ju kanske svida lite om din pappa inte håller med om beslutet, men du har juditt eget liv, och det är klart att du ska göra det du känner för! :-)

Jag går musik och ledarskap, sista året på gymnasiet. När jag blir stor så vill jag bli djurskötare och kommer få plugga och betala massor för att nå den drömmen. Mina föräldrar tycker att jag ska söka alla jobb som finns och nöja mig med det jag får, men jag vill bli djurskötare. Skiter väl i vad mina arbetslösa kronofogdsföräldrar vill att jag ska göra.

Grejen är den att din framtid blir det du gör den till. Du ska göra den till något som du vill leva och du ska kämpa på ordentligt med att få leva det liv DU vill. Dina föräldrar får bli hur sura och snäsiga som helst, det är ändå ditt liv som står på spel. Om de tvingar in dig på fel spår bara för att du ska göra dem nöjda... då går hela ditt liv ur balans. Ditt liv är då inte längre ditt liv som du kämpat för, utan dina föräldrars liv som du likt förbannat ändå måste kämpa för. Till vilket pris?

Om inte dina föräldrar accepterar dina val i livet och stöttar dig så be dem att inte säga något alls. De stöttar mer genom att inte lägga sig i ett enda dugg än att försöka få dig att tänka om.

Du ska bli socionom. Punkt.

Min far ratar i princip allt jag gör. Innan klagade han på att jag inte hade jobb (den lite äldre generationen fattar inte hur svårt det är att få tag på jobb idag) och nu när jag väl har jobb så är inte det bra, för jag får ju inte ut mycket i lön? Visst, jag jobbar tre helger i månaden och det är rätt lite. Men det är bättre än inget, alla pengar är bra pengar! :)
Hästar är min stora passion i livet och jag skulle nog hellre ta livet av mig än att vara utan dessa djur. Min far har aldrig varit insatt i det där, han förstår liksom inte. Jag läste hästhållning i Dingle och (kan nämna att jag är allergisk men att det blivit mycket bättre med åren) allt han kunde tänka på varför jag går den utbildningen när jag är allergisk. Jag har råkat för en rätt allvarlig olycka med en häst och nu tjatar han om att man bara skadar sig osv. Visst, det är en risk men det är en risk som jag är villig att ta!
Du är inte ensam om att ha en pappa som inte förstår en eller inte har intresse för det man gillar. Jag tror inte ens min pappa älskar mig, han nästan skickade ut mig ur huset... Inte för att det gjorde så mycket då jag numera bor med min herre. Men känslan är inte bra och det är inte så att jag får komma hälsa på eller något. :)
Jag kan glädjas åt att jag vet hur jag _inte_ skall bli när jag själv får barn ^^ haha