October
Saturday 31 May 2008 photo 1/1
|
Är det här platsen
Där tårar kommer
Från alla förlorade år
Som gick bort?
Bråk bråk bråk å bråk.. seriöst vem fan orkar?
Jag blev arg och ledsen, men det kunde inte du ta.
Tror jag gått flera mil idag, barfota på bränhet asfalt och på grusvägar å med solen stekandes på kroppen med inte ett skit i magen. Man måste ju känna att man lever och se hur mö man klarar av.. och nog levde jag..
Jag har alltid velat leta upp den dära platsen som jag inte vart på sedan flera år tillbaka sen då du försvann. Men jag har vart för feg.. för rädd för att vilja minnas dig.
Men det var först idag jag verkligen kände att jag inte kunde gå förbi någe mera utan att jag måste ta mig en titt. Det var svårt att veta hur jag skulle komma dit å vilken väg jag skulle ta eftersom jag var rätt liten när jag sist var där. Men idag provade jag alla vägar som det gick att gå på. Jag skulle nog aldrig försökt eller vågat om jag inte vart så pass arg å ledsen som jag var. Tog mig drygt 3 ½ timme att hitta platsen, men jag hittade den. Och när jag väl stog där och glodde på huset som inte har förändats ett skit, grät jag så möe att jag trodde jag skulle få vätskebrist. Det var då jag verkligen kände att allt bara gick nerför, precis som det verkligen gör, det går bara nerför nu.
Men dit går jag iallafall aldrig igen.. för mycket känslor och minnen heltenkelt.
Jag tog mig dit, det var väl det jag alltid strävat efter?..
Där tårar kommer
Från alla förlorade år
Som gick bort?
Bråk bråk bråk å bråk.. seriöst vem fan orkar?
Jag blev arg och ledsen, men det kunde inte du ta.
Tror jag gått flera mil idag, barfota på bränhet asfalt och på grusvägar å med solen stekandes på kroppen med inte ett skit i magen. Man måste ju känna att man lever och se hur mö man klarar av.. och nog levde jag..
Men det var först idag jag verkligen kände att jag inte kunde gå förbi någe mera utan att jag måste ta mig en titt. Det var svårt att veta hur jag skulle komma dit å vilken väg jag skulle ta eftersom jag var rätt liten när jag sist var där. Men idag provade jag alla vägar som det gick att gå på. Jag skulle nog aldrig försökt eller vågat om jag inte vart så pass arg å ledsen som jag var. Tog mig drygt 3 ½ timme att hitta platsen, men jag hittade den. Och när jag väl stog där och glodde på huset som inte har förändats ett skit, grät jag så möe att jag trodde jag skulle få vätskebrist. Det var då jag verkligen kände att allt bara gick nerför, precis som det verkligen gör, det går bara nerför nu.
Men dit går jag iallafall aldrig igen.. för mycket känslor och minnen heltenkelt.
Jag tog mig dit, det var väl det jag alltid strävat efter?..
Visa toppen
Show footer