August
Tuesday 17 November 2009 photo 1/1
|
Bild: http://aleksandracupcake.deviantart.com/art/Hades-and-Persephone-115161897
Jag har bara tänkt väldigt mycket på döden de senaste 2 månaderna
väldigt väldigt mycket = varje natt innan jag somnar
Vet inte varför.
Kanske för att jag aldrig vill tänka på det. Kanske pga svininfluensan och hur folk så lättsamt slänger ur sig att vi är för många och vi lever för länge och behöver en pest för att tunnas ut.
kanske för det man hört på nyheterna om de skadade svenska soldaterna i afganistan och hur det hade kunnat vara Björn om han hade blivit accepterad.
Kanske för att mormor och farmor börjar bli gammla. Mammas vännina Sivan med cancer. Tillochmed Sessan står på sista trappsteget det upptänkte vi igår...
Kanske är nått enklare som att jag bara känner att jag inte gör något med mitt liv, att jag kommer dö utan att ha åstakommit någonting av värde. kanske för att jag är en svag människa. Jag har ingen styrka what so ever i kroppen. Har potencial att göra massor men jag gör ingenting. Tänker på en dag då man helt plötsligt sitter i rullstol eller skadat händer så man inte kan måla längre. Eller att förlora synen och andra dumma saker som har jätteliten chans att hända.
Är så trött på att bara sitta och klaga.
Jag funderar på alla de döda människorna.
Finns de kvar någonstans? Har de det bra eller är det bara ett nytt eländigt evigt liv med en befolkning på milliarders'millioners'milljarder'billioner+?
Eller finns de bara kvar så länge vi minns dem? De viktiga människorna som åstakommit nått att minnas för? Lever man för evigt om man gör en Mona Lisa eller bryr han sig alls där uppe/nere/ute/borta? Vill man leva för evigt?
Finns Nangialla så kanske jag svarar ja på den...
Om himmlen finns vad ska jag då sitta och göra hela dagarna? Vaka/Spionera på mina nära?
När jag var liten (lågstadie-liten) trodde jag att man fortsatte leva i sitt huvud när man dog. Jag trodde att själen fanns kvar och att man bara fanns kvar i sitt eget sinne. På så sätt kunde alla få det de ville. De troende kom till himmelen. De som ville leva för evigt fick det och de som trodde det bara blev svart fick ha det så och vila för evigt.
Själv ville jag kunna resa mellan alla "himmlar" så jag kunde hälsa på alla, även i husdjurshimmlen såklart.
Senare insåg jag att om alla bara levde kvar i sitt eget sinne så skulle ju ingenting av vad man upplevde vara på riktigt, och där sprack hela min teori.
Om jag har ett motto så är det "Sova kan man göra när man är död"
Jag hoppas väll slippa sova för evigt, det känns så nedrans trist...
Kanske tänker jag massa obehagliga tankar runt döden för att jag helt enkelt är rädd för att det inte finns någonting alls efteråt.
Men om det inte gör det kommer jag ju ändå inte märka av att jag inte finns...?
Men tänk!
lilla lilla jorden i hela stora unniversum känns som en så jävla stor slump. En lite för "stor" slump.
Att vi bara "råkade" ha rätt ingredienser för att hundratusentals levande varelser och tusentusentals växter och jag vet inte allt skulle kunna bli till och frodas eftersom de går att kombinera så bra. Kanske är det lika stor chans som en spremie har att bli en människa. Alla millioner per gång som bara hamnar på ett papper och slängs bort. Tänk bara vilken oändlig jädrans tur du hade som blev till. Att din föräldrar bestämmde att ha sex just den dagen och...ok, nu blev det läbbigt, jag tänker inte gå in på detalier.
Men om liv kan vara så kort känns det ju bättre om man får födas på nytt.
Men som Björn påpekade för mig så kommer jag ju ändå inte minnas någonting av vem jag "var".
Men det kanske är det själsfränder är. två personer som är menade att vara;
i det här livet i förra och i nästa.
Men att man kanske missar några liv. Någon kanske dör i en olycka innan man hinner träffas. Man kanske är på olika platser i världen. Man kanske är i fel ålder till varandra så man inte ens tänker tanken. Tänk så många liv slösade i så fall..
Men så kan man ju inte heller se det. NeJ, tror inte det funkar så.
Man får nog bara ett liv. En chans!
...en chans att göra vad?...Bli lycklig? Well om jag är lycklig vill jag väll inte dö heller...*mutter*
Och nej. Det hjälper inte att tänka att det säkert är massa år tills jag dör
och att detta är orelevanta tankar för en 20åring heller.
... Det är lönlöst!
Jag blir inte klokare och jag får inte mindre ångest...
Jag vill inte ligga på min dödsbädd och säga "men jag är ju inte klar än"
"bara en sommar till...jag är ju inte klar..." ;'(
Jag vill inte gå igenom hela livet med den här ångesten.
Jag lever hellre än att spendera livet med att undra varför jag lever!
(tack om ni läst såhär långt)
Enda nätterna som jag slipper tankarna och ångesten över mörkret är nätter med Björn.
Trygg i hans armar. Trygg i hans person. Trygg i hans ord
Släpper dig aldrig. Med dig kan jag vara mig.
Hur konstig, trasig, full, larvig, ledsen, rädd eller glad som jag än blir så vet jag att du alltid kommer se mig på samma sätt.
För den jag är.
Det visste inte jag var möjligt. Det är ju tjejfilms-disney-larv
Jag kommer i vilket fall som helst aldrig dömma dig för jag älskar den du är.
Du är ljusstrimman jag behöver <2
Vet inte vad jag skulle göra om jag var ensam med allt det här som händer och är just nu...
Jag har bara tänkt väldigt mycket på döden de senaste 2 månaderna
väldigt väldigt mycket = varje natt innan jag somnar
Vet inte varför.
Kanske för att jag aldrig vill tänka på det. Kanske pga svininfluensan och hur folk så lättsamt slänger ur sig att vi är för många och vi lever för länge och behöver en pest för att tunnas ut.
kanske för det man hört på nyheterna om de skadade svenska soldaterna i afganistan och hur det hade kunnat vara Björn om han hade blivit accepterad.
Kanske för att mormor och farmor börjar bli gammla. Mammas vännina Sivan med cancer. Tillochmed Sessan står på sista trappsteget det upptänkte vi igår...
Kanske är nått enklare som att jag bara känner att jag inte gör något med mitt liv, att jag kommer dö utan att ha åstakommit någonting av värde. kanske för att jag är en svag människa. Jag har ingen styrka what so ever i kroppen. Har potencial att göra massor men jag gör ingenting. Tänker på en dag då man helt plötsligt sitter i rullstol eller skadat händer så man inte kan måla längre. Eller att förlora synen och andra dumma saker som har jätteliten chans att hända.
Är så trött på att bara sitta och klaga.
Jag funderar på alla de döda människorna.
Finns de kvar någonstans? Har de det bra eller är det bara ett nytt eländigt evigt liv med en befolkning på milliarders'millioners'milljarder'billioner+?
Eller finns de bara kvar så länge vi minns dem? De viktiga människorna som åstakommit nått att minnas för? Lever man för evigt om man gör en Mona Lisa eller bryr han sig alls där uppe/nere/ute/borta? Vill man leva för evigt?
Finns Nangialla så kanske jag svarar ja på den...
Om himmlen finns vad ska jag då sitta och göra hela dagarna? Vaka/Spionera på mina nära?
När jag var liten (lågstadie-liten) trodde jag att man fortsatte leva i sitt huvud när man dog. Jag trodde att själen fanns kvar och att man bara fanns kvar i sitt eget sinne. På så sätt kunde alla få det de ville. De troende kom till himmelen. De som ville leva för evigt fick det och de som trodde det bara blev svart fick ha det så och vila för evigt.
Själv ville jag kunna resa mellan alla "himmlar" så jag kunde hälsa på alla, även i husdjurshimmlen såklart.
Senare insåg jag att om alla bara levde kvar i sitt eget sinne så skulle ju ingenting av vad man upplevde vara på riktigt, och där sprack hela min teori.
Om jag har ett motto så är det "Sova kan man göra när man är död"
Jag hoppas väll slippa sova för evigt, det känns så nedrans trist...
Kanske tänker jag massa obehagliga tankar runt döden för att jag helt enkelt är rädd för att det inte finns någonting alls efteråt.
Men om det inte gör det kommer jag ju ändå inte märka av att jag inte finns...?
lilla lilla jorden i hela stora unniversum känns som en så jävla stor slump. En lite för "stor" slump.
Att vi bara "råkade" ha rätt ingredienser för att hundratusentals levande varelser och tusentusentals växter och jag vet inte allt skulle kunna bli till och frodas eftersom de går att kombinera så bra. Kanske är det lika stor chans som en spremie har att bli en människa. Alla millioner per gång som bara hamnar på ett papper och slängs bort. Tänk bara vilken oändlig jädrans tur du hade som blev till. Att din föräldrar bestämmde att ha sex just den dagen och...ok, nu blev det läbbigt, jag tänker inte gå in på detalier.
Men om liv kan vara så kort känns det ju bättre om man får födas på nytt.
Men som Björn påpekade för mig så kommer jag ju ändå inte minnas någonting av vem jag "var".
Men det kanske är det själsfränder är. två personer som är menade att vara;
i det här livet i förra och i nästa.
Men att man kanske missar några liv. Någon kanske dör i en olycka innan man hinner träffas. Man kanske är på olika platser i världen. Man kanske är i fel ålder till varandra så man inte ens tänker tanken. Tänk så många liv slösade i så fall..
Men så kan man ju inte heller se det. NeJ, tror inte det funkar så.
Man får nog bara ett liv. En chans!
...en chans att göra vad?...Bli lycklig? Well om jag är lycklig vill jag väll inte dö heller...*mutter*
Och nej. Det hjälper inte att tänka att det säkert är massa år tills jag dör
och att detta är orelevanta tankar för en 20åring heller.
... Det är lönlöst!
Jag blir inte klokare och jag får inte mindre ångest...
Jag vill inte ligga på min dödsbädd och säga "men jag är ju inte klar än"
"bara en sommar till...jag är ju inte klar..." ;'(
Jag vill inte gå igenom hela livet med den här ångesten.
Jag lever hellre än att spendera livet med att undra varför jag lever!
(tack om ni läst såhär långt)
Enda nätterna som jag slipper tankarna och ångesten över mörkret är nätter med Björn.
Trygg i hans armar. Trygg i hans person. Trygg i hans ord
Släpper dig aldrig. Med dig kan jag vara mig.
Hur konstig, trasig, full, larvig, ledsen, rädd eller glad som jag än blir så vet jag att du alltid kommer se mig på samma sätt.
För den jag är.
Det visste inte jag var möjligt. Det är ju tjejfilms-disney-larv
Jag kommer i vilket fall som helst aldrig dömma dig för jag älskar den du är.
Du är ljusstrimman jag behöver <2
Vet inte vad jag skulle göra om jag var ensam med allt det här som händer och är just nu...
Comment the photo
Nu vill jag vara lycklig
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/nimthiriel/424749340/
Visa toppen
Show footer