"Titta vad jag hittade, en narkis nål.."

Yes, nu får även jag njuta av lite ledighet. Hela två dagar fri från jobb och hela helgen är inbokad med massa roliga saker, bland annat festen imorgon och att en av mina bästa kompisar kommer, iiih toppen dag! På söndag ska jag antagligen träffa Johannes och hitta på något roligt, vad ska vi göra denna gången tro? Well vintriga Oslo har mycket att erbjuda även om sommarn erbjuder mest så vi ska nog få ihop det.

Över till en helt annan sak som hände på jobbet, jag är seriös när jag säger att det är det väääääärsta som hänt sen jag började i somras.
Jaime står utanför kassan och fyller på med sockervaror, jag och Josefin (min bästaste Josefine) står i kassan och pratar mellan kunderna, skrattar och har hur trevligt som helst. Plötsligt kommer Jaime in med någonting och kastar det på golvet bredvid mina fötter..... Nu börjar mardrömmen!
Jag tittar ner på golvet och ser någonting som ser ut som en förpackning från sjukhuset. Jaime ropar "Haha titta vad jag hittade, en narkis nål".. Min absolut, absolut väääärsta och största rädsla här i livet är nålar, jag skriker till högt som fan och springer säkert 8 meter därifrån, mitt hjärta slår i 180 och tårarna är nära. Jag ropar och ber att han ska ta bort den, att han vid det här laget borde veta att jag är livrädd för nålar. Josefine och alla kunder i kassan står och skrattar.. (Ja, jag skämdes lite).
"Ta bort den, snälla ta bort den, jag vill inte se den" ropar jag. Jaime tar skrattandes upp nålen och ber om ursäkt, slänger den i papperskorgen och fortsätter med det han höll på med innan.
När jag ser att kön blir allt längre går jag sakta tillbaka till min plats i kassan och fortsätter, illamåendet började komma och jag tänkte att nu är det kört. Dum som jag är tittar jag ner i papperskorgen och ser att den ligger helt synligt, hjärtat dunkar allt fortare och jag ber Josefine ta bort den och slänga den i den andra papperskorgen som var bakom med en servett över, vilket hon gjorde. När kunderna var borta så säger jag till Jaime "Nej nu får du tömma den soppkassen och hänga dit en ny, jag kan inte jobba med en nål bakom disken, det är omöjligt".. Jaime skrattar högt och säger "Men Ingrid, vi bytte nyss och jag kan inte tömma och slänga en hel soppkasse bara för att det är en nål i den". "Men vad ska vi göra då, jag mår jättedåligt" är min nästa mening (lite snyftande). Jaime tar upp nålen, går iväg utanför butiken och slänger den i en papperskorg utanför. "Sådär, kan du fortsätta jobba nu när den inte är i butiken?".
"Ja men först måste jag gå på toaletten, jag mår skit-illa". Jag kan meddela att ingenting hände på toaletten även fast det var nära, efter ca 2 minuter var jag ute igen och jobbade på som vanligt.

Nu undrar ni säkert hur jag kunde göra en tatuering om jag är så livrädd för nålar. Vad kan jag säga? Min tatuering hade jag velat ha i 4 år innan jag tillslut fick gjort den, vilket var en vecka sedan idag. Jag var livrädd, det ska ni veta. Jag skakade, nästan grät, mådde illa och svettades som en gris innan den var klar, jag satt som ett kolli och sa nästan ingenting på 25 minuter. Tatueraren frågade en gång "Are you still breathing, girl?" och klappade mig på axeln. Ni förstår säkert, det var som att övervinna sin största rädsla på ett sätt. Men tatueringen är absolut ingenting jag ångrar och jag funderar som sagt redan på en ny, även fast det kommer ta ett tag innan jag får tummen ur och verkligen gör den, kanke inte 4 år men iaf ett par månader. Faktiskt så är inte tatuerar-nålar detsamma som sjukhus nålar, dom är mindre ofarliga om du frågar mig. Sjukhus nålar däremot är en helt annan sak, det är rena tortyren. Jag grinar varje gång en sjuksköterska ska ta ett blodprov.

Där var dagens story, godnatt!

There are more blog posts on this day (3)