Efter en del snokande i gamla papper hemma så hittade jag en dikt som jag skrev på tåget från Hultsfred till Norrköping sommaren 2005. Det här var bara ett par dagar efter att jag tagit studenten. Nästan direkt efter studenten åkte jag till Skåne med två kamrater. De åkte vidare till Hultsfred (där jag han träffa ännu fler av mina älskade vänner) och sedan tog jag tåget hemåt. Där på tåget var alltså egentligen första gången på jättelänge som jag inte var omgiven av alla mina vänner och första gången jag på allvar tänkte igenom vad det egentligen innebar att gymnasiet var slut. Åt helvete då att livet ska bestå av avsked efter avsked Klamra dig inte fast säger Buddha Lätt för dig att säga, Buddhajävel. Allt ska förgås De höga bergen malas till sand Detta kött ruttna bort Men så hör jag fiolens fallande toner Så spela speleman, när världar brännas till damm Vi måste känna medkänsla med allt som lever säger Buddha Och jag nickar och ler Det som förgås saknar inte värde Två älskandes kyss varar en sekund Men är mer värd än tusen solar som brinner en halv evighet Dalai Lamas lärljungar arbetade i timmar på värkande knän, med kliande ögon med en mandala av färgad sand Som när den var klar skyfflades upp och spreds över Mölndalsån Men de gjorde den Vi, Universums spelemän, måste älska så in i helvete Och bygga en bättre värld Även om den en dag ska skopas upp och spridas över Mölndalsån

Annons

The photo has no tags

December 2008