September
Wednesday 5 May 2010 photo 1/1
|
Jag har sett filmen Dear John idag.
Den är regisserad av Lasse Hallström och han har gjort det igen. Vilken härlig film.
Jag tyckte jättemycket om den.
Men den fick mig att fundera mycket på att vara långt ifrån dem man älskar.
Över längtan och ansvar man känner att man har.
Över att inte bo eller vara därifrån man kommer.
Jag vet inte hur jag ska få ner allt på ett sätt som gör att ni kan följa det...
För mig är det så fånigt när folk som bor i Europa säger att "de vet hur jag känner".
Till och med sådana som bor i USA kan ju åka hem till Sverige på en långhelg utan att det kostar för mycket.
Jag kan inte det. Jag är så himla långt bort från min familj och mina vänner.
Och jag känner en stor skuld för att jag är så långt borta från min familj. Min familj som jag älskar och som jag vill vara nära.
Det går inte en dagsom jag tänker på min mamma & min pappa.
Jag är i Australien av egen vilja, och visst trivs jag här.
Men hade tex Kjell gått med på att flytta till Sverige hade jag inte tvekat en sekund över att flytta hem.
Tänk att det är så mycket som präglar oss, beroende på var och hur vi växt upp.
Jag känner mig verkligen svensk, och det är något som jag inte direkt reflekterat över när jag bodde i Sverige.
Här reflekterar jag över det varje jag.
Bara en sån sak som man tar för självklart hemma, att när man går till bageriet så vet man vad de olika bakverken innehåller och hur de smakar.
Jag tänkte på det här med kulturtillhörighet också därför att Hallström klämt in en svensk flagga när det var scener från militärlägret i Afghanistan.
Det skulle annars kanske ha varit mer naturligt att ha en brittisk flagga där - eller en australiensk.
Men icke. En svensk flagga vajade i vinden. Tänk att man som svensk så gärna vill ha in lite svenskhet och känner sig ultrastolt varje gång Sverige nämns eller ens indirekt åsyftas.
Anyway, gå och se Dear John när den börjar visas i Sverige. Och berätta för dem ni älskar att ni faktiskt älskar dem
Den är regisserad av Lasse Hallström och han har gjort det igen. Vilken härlig film.
Jag tyckte jättemycket om den.
Men den fick mig att fundera mycket på att vara långt ifrån dem man älskar.
Över längtan och ansvar man känner att man har.
Över att inte bo eller vara därifrån man kommer.
Jag vet inte hur jag ska få ner allt på ett sätt som gör att ni kan följa det...
För mig är det så fånigt när folk som bor i Europa säger att "de vet hur jag känner".
Till och med sådana som bor i USA kan ju åka hem till Sverige på en långhelg utan att det kostar för mycket.
Jag kan inte det. Jag är så himla långt bort från min familj och mina vänner.
Och jag känner en stor skuld för att jag är så långt borta från min familj. Min familj som jag älskar och som jag vill vara nära.
Det går inte en dagsom jag tänker på min mamma & min pappa.
Jag är i Australien av egen vilja, och visst trivs jag här.
Men hade tex Kjell gått med på att flytta till Sverige hade jag inte tvekat en sekund över att flytta hem.
Tänk att det är så mycket som präglar oss, beroende på var och hur vi växt upp.
Jag känner mig verkligen svensk, och det är något som jag inte direkt reflekterat över när jag bodde i Sverige.
Här reflekterar jag över det varje jag.
Bara en sån sak som man tar för självklart hemma, att när man går till bageriet så vet man vad de olika bakverken innehåller och hur de smakar.
Jag tänkte på det här med kulturtillhörighet också därför att Hallström klämt in en svensk flagga när det var scener från militärlägret i Afghanistan.
Det skulle annars kanske ha varit mer naturligt att ha en brittisk flagga där - eller en australiensk.
Men icke. En svensk flagga vajade i vinden. Tänk att man som svensk så gärna vill ha in lite svenskhet och känner sig ultrastolt varje gång Sverige nämns eller ens indirekt åsyftas.
Anyway, gå och se Dear John när den börjar visas i Sverige. Och berätta för dem ni älskar att ni faktiskt älskar dem
Comment the photo
De som läst Vilhelm Mobergs böcker säger att de beskriver detta mycket bra, hur det är att flytta till annat land. Och att böckerna är ganska tidlösa, Kristina skulle kunna vara en emigrerad kvinna av idag.
Ska hålla utkik efter filmen!
My blog:http://www.lindajacobi.blogg.se
Kram på dig lillstumpan.
För oss var det svårare att flytta tillbaka till Sverige där man vet hur allt fungerar men inte passar in i den svenska mallen.
Här gör man bort sig ständigt, har ingen aning om många sociala regler men kan gömma sig bakom kulturskillnader. För mig är det en väldigt skön känsla och känns väldigt befriande.
KRAM
skickar massor med kärlek och ljus till dej<3
Hoppas det ordnar sig...
Kram!
Det är väl något som vi är här inte tänker på, just att det är så himla lånt hem för dej. För jag antar att du fortfarande ser sverige som hemma?
Självklart ska jag se Lasses film!
Kram
13 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/pingvinmammans/456034759/
Visa toppen
Show footer