May
Sunday 6 July 2008 photo 2/3
|
ett år sen.
ett år sen allt rasade samman för mig.
då knappast en endaste liten ljusglimt existerade i min värld.
Ett år sen alla minnen kom tillbaka, minnena från förr, funderingar om förr osv.
då all min ångest återskapades, då
alla problem byggdes på varandra och bildade en enda stor jätteklump i mig.
en klump av saknad, ångest, sorg, ensamhet och förvirring.
Även om jag då hade rasmus, kände jag mig helt hjälplös och ensam.
inget var roligt mera, musik var bara.. ljud för mig, teckna hjälpte inte längre
det blev aldrig som jag tänkte mig mera och det slutade med att jag rev pappret.
prata med vänner och mamma om det hjälpte inte.
det fick mig bara att känna mig lite mindre ensam för någon minut.
men sen blev det lika jävligt igen. jag sov nästan aldrig bra, vaknade med huvudvärk eller utav att tårar rann ner för min kind.
det fanns verkligen inget hopp om något, allt var borta.
ingeting var bra.
ingeting som någon sa fastnade i mitt huvud. det bara försvann, hur bra och smart det än var.. jag visste inte vad jag skulle ta mig till.
vart jag än vände mig blev det antligen värre eller så förändrades det inte ett dugg.
jag orkade inte mer.
det var inte jag, eller jo .. det var ju Jag men det kändes inte så.
som om jag var borta som om någon annan tagit över min kropp..
allt blev svart.
allt blev så mycket värre efter.., allt som kändes hopplöst
kändes nu ännu värre.
folk blev ledsna.. svek.
och igen och igen och igen..
jag tänkte om.
jag hade verkligen inget hopp om något men en dag tänkte jag att det var nog nu.
detta ledde ingen vart.
varför slösa sitt liv på att må dåligt.
jag försökte få rätt på saker och ting.
det tog nästan ett år.. ett helt jävla år att känna sig som vanligt igen.
men minnena finns kvar, därför säger jag ofta hur mycket jag hatar minnen,
allt finns ju där liksom, jag kommer ju aldrig att glömma.
allt finns kvar, både inuti mig och synligt.
under den tiden fick jag även svar på vissa saker, om "vänner"
vilka som verkligen var mina vänner.
vilka som verkligen brydde sig om mig..
och de människorna är fan värd allt gott som finns.
ett år sen allt rasade samman för mig.
då knappast en endaste liten ljusglimt existerade i min värld.
Ett år sen alla minnen kom tillbaka, minnena från förr, funderingar om förr osv.
då all min ångest återskapades, då
alla problem byggdes på varandra och bildade en enda stor jätteklump i mig.
en klump av saknad, ångest, sorg, ensamhet och förvirring.
Även om jag då hade rasmus, kände jag mig helt hjälplös och ensam.
inget var roligt mera, musik var bara.. ljud för mig, teckna hjälpte inte längre
det blev aldrig som jag tänkte mig mera och det slutade med att jag rev pappret.
prata med vänner och mamma om det hjälpte inte.
det fick mig bara att känna mig lite mindre ensam för någon minut.
men sen blev det lika jävligt igen. jag sov nästan aldrig bra, vaknade med huvudvärk eller utav att tårar rann ner för min kind.
det fanns verkligen inget hopp om något, allt var borta.
ingeting var bra.
ingeting som någon sa fastnade i mitt huvud. det bara försvann, hur bra och smart det än var.. jag visste inte vad jag skulle ta mig till.
vart jag än vände mig blev det antligen värre eller så förändrades det inte ett dugg.
jag orkade inte mer.
det var inte jag, eller jo .. det var ju Jag men det kändes inte så.
som om jag var borta som om någon annan tagit över min kropp..
allt blev svart.
allt blev så mycket värre efter.., allt som kändes hopplöst
kändes nu ännu värre.
folk blev ledsna.. svek.
och igen och igen och igen..
jag tänkte om.
jag hade verkligen inget hopp om något men en dag tänkte jag att det var nog nu.
detta ledde ingen vart.
varför slösa sitt liv på att må dåligt.
jag försökte få rätt på saker och ting.
det tog nästan ett år.. ett helt jävla år att känna sig som vanligt igen.
men minnena finns kvar, därför säger jag ofta hur mycket jag hatar minnen,
allt finns ju där liksom, jag kommer ju aldrig att glömma.
allt finns kvar, både inuti mig och synligt.
under den tiden fick jag även svar på vissa saker, om "vänner"
vilka som verkligen var mina vänner.
vilka som verkligen brydde sig om mig..
och de människorna är fan värd allt gott som finns.
Comment the photo
18 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/plaztlekzak/234397017/
Visa toppen
Show footer