den tid du kallar vår tid är inte min tid.
min tid är en fin tid.
den tid du kallar vår tid är en kall och hård tid. en svår tid. ingen fritid. lite av en paroditid.
alla dom fria valen som stjäls från vår fritid, gör att vi stressar ihjäl oss för att hinna till yoga i tid. en ironitid.
en paroditid och framförallt en frosseritid.
en polygamitid med en kärleksdiet som bara drivs av girighet.
vi är beredda att svälja världen hel, vi är så rädda för att välja fel.
alla vill ju välja väl men inte vraka bort nånting.
nånting måste bort! okej, min själ. den smakar ändå ingenting.
är det minsta besvär med den man har kär så ska man fly direkt och träffa nån ny perfekt, för stunden, och aldrig bunden.
så rädda för att bli lämnade att vi är beredda att lämna det vi har, bara man inte blir den som stannar kvar.
inga trösklar, inga hinder. inga band som binder.
det som inte känns direkt, känns inte intressant eller korrekt.
och i värsta fall, vilket det i regel är, blir man hård och kall av att leva sådär.

så sant, och så fel.