May
Thursday 8 January 2009 photo 2/3
|
perry god natt saga!
den hungriga maskem KentEn dag var kålmasken Kent ute i trädgårdslandet för att leta upp ett knisprigt kålblad att äta på. Han kröp omkring bland alla grönsakerna och sträckte ibland på sig allt vad han kunde, för att kunna se över alla blad och stjälkar. Idag hittade han inget blad som var riktigt saftigt och gott, så han kröp vidare och vidare. Till slut var han ända ute vid staketet som skiljde trädgårdslandet från den stora ängen.
På ängen gick det några kor och betade stillsamt. Där ute växte det några stora, fina kålhuvuden. De såg knispriga och saftiga ut, men Kent viste att han absolut inte fick krypa utanför staketet. Han såg sig om åt alla håll, men han kunde inte se sin mamma eller sin pappa. Då tänkte han att han ändå skulle krypa ut till det närmaste kålhuvudet. Det kunde ju inte spela någon roll, tänkte Kent. Han skulle lätt hinna tillbaka igen innan hans föräldrar märkte något.
Kent kröp ut och satte sig på ett stort blad och började mumsa. Åh, vad gott det var! Mycket godare än kålhuvudena i trädgårdslandet. Han åt och åt och märkte inte att molnen tornade upp sig och blev alldeles mörkgråa. Plötsligt var det som om himlen öppnade sig. Det böjde regna. Ja, det vräkte ned så kraftigt att Kent var tvungen att skynda sig att krypa in under ett av kålbladen. Där satt han nu medan det vattnet forsade ned.
Under tiden hade kossorna kommit närmare och såg nu kålhuvudet. En kossa tyckte att det såg gott ut och tog en stor tugga, just där Kent satt! Plötsligt märkte Kent att han åkte uppåt och in i kossans mun. Han blev jätterädd, men kunde inget göra. Kossan svalde och plask, så låg Kent i kossans mage. Där var det beckmörkt men mjukt av allt gräs som kossan svalt. Han kröp in i ett hörn för att söka skydd för alla kålbitar som kom flygande i en väldig fart. Kossan måste ha varit jättehungrig!
När han satt där hörde han plötsligt sin pappa ropa utifrån.
– Kent, Keent, var är du?
– Här är jag, i kossans mage, där det varken regnar eller blåser! Ropade Kent tillbaka.
– Oj, oj vad ska vi ta oss till? sade Kents mamma. Hur ska vi få ut vår lille son ur kossans mage?
– Jag vet, sade lillasyster. Vi ger kossan jättemycket kål, så att hon blir proppmätt. Då kommer hon att bli fisnödig och då kanske Kent åker ut.
– Det var en bra idé! sade pappa. De släpade dit allt kål de kunde och kossan åt och åt. Till slut var kossan så mätt att magen stod ut som en ballong. Hon blev så fisnödig att hon inte kunde hålla sig och plötsligt brakade det till av en jättefis.
– Braak, sade det och där kom Kent, utskjuten som en raket, ur rumpan på kossan. Han landade flera meter bort. Hans mamma, pappa och lillasyster skyndade sig dit och alla kramades för det var så glada att Kent kommit helskinnad ur kossans mage. Kent fick lova att aldrig, aldrig mer krypa utanför staketet mer. Det lovade han och förresten hade han inte längre någon lust, nu när han sett hur det kunde gå.
den hungriga maskem KentEn dag var kålmasken Kent ute i trädgårdslandet för att leta upp ett knisprigt kålblad att äta på. Han kröp omkring bland alla grönsakerna och sträckte ibland på sig allt vad han kunde, för att kunna se över alla blad och stjälkar. Idag hittade han inget blad som var riktigt saftigt och gott, så han kröp vidare och vidare. Till slut var han ända ute vid staketet som skiljde trädgårdslandet från den stora ängen.
Under tiden hade kossorna kommit närmare och såg nu kålhuvudet. En kossa tyckte att det såg gott ut och tog en stor tugga, just där Kent satt! Plötsligt märkte Kent att han åkte uppåt och in i kossans mun. Han blev jätterädd, men kunde inget göra. Kossan svalde och plask, så låg Kent i kossans mage. Där var det beckmörkt men mjukt av allt gräs som kossan svalt. Han kröp in i ett hörn för att söka skydd för alla kålbitar som kom flygande i en väldig fart. Kossan måste ha varit jättehungrig!
Visa toppen
Show footer