Nu är boken utläst. Det kändes allt bra underligt att läsa om någon en känner genom någon annans filter och ord.
Väsendet blir liksom ett annat. Språket, tankesättet förändras, nyanser kontrasteras till ett format som ska rymmas mellan två pärmar. Känslan påminner om då en bok görs till film i en annan tid.
Men jag grät så att jag hulkade i köket när Josefine skrev om Marie. Minnena av en knäpptyst taxifärd med forsande tårar från jobbet och en desperat vilja att hinna fram. De fruktansvärda ljuden i ett rum i vaccum. Maries mamma, katten, senare säcken. Jag minns att jag för barnens skull höll andan då personalen hämtade henne, jag var så rädd att de skulle tappa henne medan hennes barn såg på. Jag minns begravningen. Det är sant, det som står i boken; Maries son och jag gick och köpte pizza som vi alla åt gömda bakom bänkarna längst fram i kyrkan medan folk började anlända och vi kvävde ett och annat fniss. Så himla fel och helt rätt. Vi var säkra på att hon skulle ha älskat det.

Jag är inte säker på vad jag tycker om boken. Jag förstår att J behövt välja sina strider i framställningen. Jag förstår att boken är menad att passa en bredd fastän huvudkaraktären, som människor kanske generellt är, är desto smalare. Med det sagt får Bilbos ord om smör avsluta bildtexten.

Annons

The photo has no tags

Camera Iphone 5

Focal length 4 mm

Aperture f/2.4

Shutter 1/20 s

ISO 50

Date

June 2016