Alla har minst 200 gånger i sina liv konstaterat att tiden inte är objektiv. Det är en av dom få tankar kring fysiska lagar som rentav är en kliché. Alla vet om det, alla tänker det och alla somnar när nån säger det eftersom det är så jävla självklart och ointressant. Det är ju klart att tiden inte är objektiv. Säger alla. Hela tiden. Ändå verkar vi inte tro på det innerst inne. Och ännu mindre leva efter det ytterst ute. Nånstans verkar vi ändå känna oss trygga i att tro att tiden har sin linjära objektiva gilla gång. Det är nog ändå säkrast att hålla oss till det spåret. Tänker vi. På samma sätt som alla nånstans har fattat att det inte finns en herre ovan molnen. Inte ens dom mest religiösa människor jag känner tror ju att det finns en herre i himlen. 110 % av alla människor som blir tillfrågade säger att dom tror på nåt, men inte på nån gubbe med vitt skägg som straffar oss och hjälper oss. Även det har ju blivit en söndertjatad kliché. Ändå är som att vi inte riktigt vågar tro det heller när det kommer till kritan. När allt är riktigt, riktigt illa söker vi oss till den tanken och förbannar den gud som vi nyss “insett” inte finns, och när vi verkligen riktigt mycket vill ha något så ber i stort sett alla en liten stillsam bön. Vem gör inte det? Ingen. Dvs alla gör det. Det här är bara två exempel av miljarder på hur vi hela tiden inser saker som har en avgörande betydelse, men aldrig riktigt införlivar dom i hur vi lever våra liv. Samma sak är det med döden - vi vet att vi ska dö men vi vägrar tro det eller låtsas om det. Och med solidaritet - vi vet att allt blir bättre även för oss själva när vi hjälper andra och samarbetar, men ändå bygger vi stängsel kring våra egna hus för säkerhets skull. För att inte tala om stress - vi vet vid det här laget att stress leder till varenda dödlig sjukdom som är uppfunnen, men vi vägrar acceptera det på riktigt och låter det inte påverka oss det minsta. Allt ska ske nu. Det är då jag känner att jag skulle vilja leva om 500 år. Det hade varit så intressant att se var vi hamnar - när allt vi vet nu har blivit en självklart grund i hur vi värderar saker, hur vi upplever saker och hur vi utifrån det väljer att leva. Jag skiter i om rymdexperterna fått radiosignaler från andra galaxer om 500 år, jag bryr mig inte ett dugg om vilken valuta vi kommer att ha och jag är helt ointresserad av vilka snabba fordon vi kanske har skapat. Däremot tycker jag att det är jävligt intressant om allt vi vet redan nu kommer att ha lärt oss att sluta lägga fokus på just rymdsignaler, valutor och snabba fordon om 500 år. Men vem vet, kanske lever jag om 500 år. För jag ska väl inte dö? Jag är väl annorlunda? Gode Gud i himmelen, gör så att jag lever i evighet i den objektiva linjära tiden. Och ge mig en stor, fin inbrottssäker borg när du ändå är i farten. Och skynda dig.

Annons

The photo has no tags

April 2010