August
Saturday 1 May 2010 photo 1/1
|
God morgon Sverige.
Nu har ca fyra månader passerat sen jag sa adjö till amfetaminet.
Allt det jobbigaste är förbi. Tänker knappt på det faktiskt.
Jag har fått tillbaka färgen i ansiktet. Och jag ser inte lika trött ut längre.
Det börjar kännas bra igen. Som om den tiden av livet är så avlägsen att den knappt känns verklig längre.
Vissa av er vet hur det känns och vad jag pratar om, och andra inte.
Men en sak är säker. Att den kärlek man till slut får till pulvret, är så mycket starkare och mer intensiv än någon annan "kärlek" man någonsin upplevt tidigare. Så gripande att man till slut bara bryr sig om en enda sak. Pulvret.
Så hur kan man inte hata en drog som amfetamin?
Att nånting kan ta en så högt och så långt för att sedan ta en så lågt, det är helt otroligt egentligen..
Att nånting kan tända ett ljus som växer sig starkare för att sedan släckas och göra mörkret om möjligt ännu kompaktare..
Finns det något bättre än när hela kroppen sprakar som om man fått starkström genom sig, nackhåren i det närmaste reser sig och rysningarna avlöser varandra?
finns det något värre än när kroppen slutligen har gett upp och hjärnan för länge sedan har slutat fungera, när man helst vill dö men inte ens kan somna?
Finns det något roligare än att sitta med sina vänner och hoppa från ämne till ämne, att komma de nära ännu närmare och få veta saker som man inte hade någon aning om?
Finns det något tråkigare än när orden har tagit slut, allt intressant man har pratat om har försvunnit och man kan knappt komma ihåg vad man precis sa?
Finns det något skönare att än knulla som kaniner i timmar med en likasinnad, att timme efter timme pröva saker, platser och ställningar som man i vissa fall knappt fantiserat om?
Finns det något oskönare än att ligga i sängen, sönderknullad, uttorkad och svettig utan ork att ta sig till duschen eller ta tag i verkligheten med vetskapen om att det aldrig kan bli så här bra när man är nykter?
När man känner att verkligheten är på väg tillbaka, pirret och mysningarna i kroppen har börjat avta, endast för att ersättas med en känsla av ångest och tomhet.
Jag hatar dig och allt du gjorde med mig.
Amfetamin.
Att nånting kan ta en så högt och så långt för att sedan ta en så lågt, det är helt otroligt egentligen..
Att nånting kan tända ett ljus som växer sig starkare för att sedan släckas och göra mörkret om möjligt ännu kompaktare..
Finns det något bättre än när hela kroppen sprakar som om man fått starkström genom sig, nackhåren i det närmaste reser sig och rysningarna avlöser varandra?
finns det något värre än när kroppen slutligen har gett upp och hjärnan för länge sedan har slutat fungera, när man helst vill dö men inte ens kan somna?
Finns det något roligare än att sitta med sina vänner och hoppa från ämne till ämne, att komma de nära ännu närmare och få veta saker som man inte hade någon aning om?
Finns det något tråkigare än när orden har tagit slut, allt intressant man har pratat om har försvunnit och man kan knappt komma ihåg vad man precis sa?
Finns det något skönare att än knulla som kaniner i timmar med en likasinnad, att timme efter timme pröva saker, platser och ställningar som man i vissa fall knappt fantiserat om?
Finns det något oskönare än att ligga i sängen, sönderknullad, uttorkad och svettig utan ork att ta sig till duschen eller ta tag i verkligheten med vetskapen om att det aldrig kan bli så här bra när man är nykter?
När man känner att verkligheten är på väg tillbaka, pirret och mysningarna i kroppen har börjat avta, endast för att ersättas med en känsla av ångest och tomhet.
Comment the photo
11 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/rasdee/455264000/
Visa toppen
Show footer