Next day

Previous day

Tuesday 14 August 2012 photo 1/1

Fokusera på bilden. Jag behöver bara skriva av mig på enda stället där jag inte riskerar att någon familjemedlem kan läsa.
Det har varit en sån där dag idag. En sån dag där man blir ledsen över absolut ingenting, då allt känns så där lagom menlöst och när man sitter och tänker på vad fan man egentligen sysslar med.
Tror lite handlar om att det är sista dagen på praktiken imorgon, och att jag efter det hamnar i någon sorts limbo. För trots att jag har fått prova på arkivering så känns det lite osäkert om det är det jag vill. Jag vet inte riktigt vad jag har lärt mig egentligen från mina nästan tre månader på museet. Men det är skönt att det är över, på sätt och vis. Jag trivdes, det var trevligt folk att jobba med, men samtidigt så kändes det lite olustigt att vara där.
Sen kommer man hem, man känner sig alldeles vilsen i skallen, och man kan bokstavligt talat inte fokusera. Jag kan ärligt talat säga att det känns som om jag har gått omkring i ett töcken idag.
Och jag känner att jag bara blir mer och mer ledsen, för varje timme, minut. Jag känner för en kram, för att prata, fast jag vet att jag verkligen inte skulle kunna få ut ett enda ord. Den där hopplösheten kommer upp igen, för närmaste kompisen bor 6 mil bort med en kollektivtrafik som inte rör våra trakten efter 19.00. Och inte ens då vet jag om jag verkligen skulle kunna släppa ut allt, inte ens för den person jag anser mig vara närmast.
Jag blir då istället arg (men på ett ledsamt sätt) över det faktum att jag är absolut sämst på att vara en kompis. Ibland känner jag mest bara för att försvinna, börja om från absoluta början. Jag har mina kompisar, dom som jag haft sen jag började grundskolan, och dom som är lite nyare, som det känns som om man har kännt varandra sen alltid.
Trots det så tvekar jag över att jag någonsin skulle kunna vara så pass avslappnad med någon att jag skulle kunna berätta allt jag känner, kunna gråta ut hos dom. Våga be om ens en kram.
Jag känner mig som en värdelös kompis, som knappt ens vet hur man kommunicerar. Som har en sån ful svartsjuka som kryper fram och inte vill dela med sig. Jag blir alltid svartsjuk då jag märker att mina kompisar har kompisar utöver mig, lite löjligt så där, men det är så jag känner. Jag kan aldrig ha en alldeles egen kompis.
Och samtidigt så måste jag nog vara en väldigt dålig dotter. En dålig dotter som inte kan släppa in mina föräldrar i mitt liv. Ena verkar inte bry sig och den andra vill inte försöka förstå. Jag vill kunna ha en fungerande relation där min pappa i alla fall kan låtsas bry sig (han har ju trots allt varit den som fått se mig bryta ihop fullständigt), kanske försöka fråga vad som är fel. Jag vill kunna fungera med min mamma, min mamma som alltid jämför mig med mina systrar (eller syster, jag och min lillasyster är uppenbarligen samma person för henne), jämför mig med mina kusiner i Sverige och i Filippinerna. Jag vill inte må dåligt, göra ont och vilja gråta varje gång jag hör hennes röst höja sig. Jag vill kunna prata med henne, så där som många andra verkar kunna. Kunna prata med henne utan att hon ska försöka få det att verka som om att jag inte vet något, att jag alltid har fel åsikt, att jag är dålig och fullkomligt hopplös.
Jag är mer än väl medveten om mina egna brister, att jag kan göra saker på ett bättre sätt. Att jag ibland kanske borde vara mer till la

0 Visa hela listan

Fokusera på bilden. Jag behöver bara skriva av mig på enda stället där jag inte riskerar att någon familjemedlem kan läsa.

Det har varit en sån där dag idag. En sån dag där man blir ledsen över absolut ingenting, då allt känns så där lagom menlöst och när man sitter och tänker på vad fan man egentligen sysslar med.

Tror lite handlar om att det är sista dagen på praktiken imorgon, och att jag efter det hamnar i någon sorts limbo. För trots att jag har fått prova på arkivering så känns det lite osäkert om det är det jag vill. Jag vet inte riktigt vad jag har lärt mig egentligen från mina nästan tre månader på museet. Men det är skönt att det är över, på sätt och vis. Jag trivdes, det var trevligt folk att jobba med, men samtidigt så kändes det lite olustigt att vara där.

Sen kommer man hem, man känner sig alldeles vilsen i skallen, och man kan bokstavligt talat inte fokusera. Jag kan ärligt talat säga att det känns som om jag har gått omkring i ett töcken idag.

Och jag känner att jag bara blir mer och mer ledsen, för varje timme, minut. Jag känner för en kram, för att prata, fast jag vet att jag verkligen inte skulle kunna få ut ett enda ord. Den där hopplösheten kommer upp igen, för närmaste kompisen bor 6 mil bort med en kollektivtrafik som inte rör våra trakten efter 19.00. Och inte ens då vet jag om jag verkligen skulle kunna släppa ut allt, inte ens för den person jag anser mig vara närmast.

Jag blir då istället arg (men på ett ledsamt sätt) över det faktum att jag är absolut sämst på att vara en kompis. Ibland känner jag mest bara för att försvinna, börja om från absoluta början. Jag har mina kompisar, dom som jag haft sen jag började grundskolan, och dom som är lite nyare, som det känns som om man har kännt varandra sen alltid.
Trots det så tvekar jag över att jag någonsin skulle kunna vara så pass avslappnad med någon att jag skulle kunna berätta allt jag känner, kunna gråta ut hos dom. Våga be om ens en kram.
Jag känner mig som en värdelös kompis, som knappt ens vet hur man kommunicerar. Som har en sån ful svartsjuka som kryper fram och inte vill dela med sig. Jag blir alltid svartsjuk då jag märker att mina kompisar har kompisar utöver mig, lite löjligt så där, men det är så jag känner. Jag kan aldrig ha en alldeles egen kompis.

Och samtidigt så måste jag nog vara en väldigt dålig dotter. En dålig dotter som inte kan släppa in mina föräldrar i mitt liv. Ena verkar inte bry sig och den andra vill inte försöka förstå. Jag vill kunna ha en fungerande relation där min pappa i alla fall kan låtsas bry sig (han har ju trots allt varit den som fått se mig bryta ihop fullständigt), kanske försöka fråga vad som är fel. Jag vill kunna fungera med min mamma, min mamma som alltid jämför mig med mina systrar (eller syster, jag och min lillasyster är uppenbarligen samma person för henne), jämför mig med mina kusiner i Sverige och i Filippinerna. Jag vill inte må dåligt, göra ont och vilja gråta varje gång jag hör hennes röst höja sig. Jag vill kunna prata med henne, så där som många andra verkar kunna. Kunna prata med henne utan att hon ska försöka få det att verka som om att jag inte vet något, att jag alltid har fel åsikt, att jag är dålig och fullkomligt hopplös.

Jag är mer än väl medveten om mina egna brister, att jag kan göra saker på ett bättre sätt. Att jag ibland kanske borde vara mer till lags. Jag är så medveten om så mycket att jag ibland inte vet vad mer jag kan göra för att ändra på saker.

Ibland vill jag bara höra att det är okej att jag är som jag är.

Jag som fortfarande försöker hitta vem jag själv är. Vem Mio egentligen är. Vad jag vill i livet, vad jag letar efter. Jag vill kunna lita på folk utan att vara rädd för att bli sårad eller lämnad, kanske våga mig på att tycka om folk. Våga älska.

Jag hoppas nästan att det inte är någon som läst igenom det här. På sätt och vis hoppas jag inte det, men finns ni så hej. Det börjar närma sig slutet nu. Jag skrev det här för att få det ur systemet, vi får se om det hjälper. Men har du läst ända hit, ja... Hoppas du har fått ut något av det?

Imorgon är en ny dag. Andra utsikter. Som man har fått höra många gånger;
du ska nog se att det löser sig.

Annons

Uploader

got photos in group

Taggad med

The photo has no tags

Geo tag

Camera info

Camera NIKON D80

Focal length 36 mm

Aperture f/5.3

Shutter 1/10 s

ISO 400

Date

missne Sat 18 Aug 2012 18:41

Jag hoppas du hittar något annat att göra efter praktiken som ger dig en puff i rätt riktning. Och du, du duger som du är. *kram*

- Read more -

romanletters Sat 18 Aug 2012 19:32

Jag försöker hitta något som funkar, något kreativt, men ändå systematiskt och där man ibland får jobba med kroppen. Jag får se, måste ringa Komvux och höra om man kan tenta av kurser. Vill ha ett komplett betygsdokument.

-kramar-

- Read more -

Zarracenia Wed 15 Aug 2012 23:00

Du är okej som du är, du duger, du är awesome! Jag saknar faktiskt att umgås med dej, måste jag säga.
Och låt inte din mamma få dej att tro att dina åsikter inte skulle räknas, om ni pratar med varandra! Låt henne inte jämföra dej med systrar eller kusiner, det är varken rättvist eller schysst av henne!
Jag vet inte heller vad jag vill göra med mitt liv. Men en dag kommer det, som en insikt, en snilleblixt eller en uppenbarelse, vad vi är ämnade för! Det händer i varje människas liv, vill jag tro på <3

- Read more -

romanletters Wed 15 Aug 2012 23:56

Det är så dåligt att vi inte kan träffas oftare, så långt ifrån bor vi ju ändå inte.
Jag brukar skylla på att hon har en helt annan uppväxt, hon fick börja ta enorma ansvar då hon var 12 år och hennes pappa dog och hon hade tre yngre syskon som skulle tas om hand då hennes två äldre syskon och mamma fick lov att jobba. Men även om jag vet att jag inte borde ta åt mig (för det vet jag), så gör jag det. För det är min mamma, och mamma är ju alltid mamma för mig. Jag vill ju veta att det jag gör är bra.

Det är skönt att tro att sånt händer, vi får se när det händer. Om det händer. |D

- Read more -

The Resin Guild Wed 15 Aug 2012 19:35

Du är helt awesome precis som du är. /massor med kramar

- Read more -

romanletters Wed 15 Aug 2012 23:54

Haha, danke! Jo, ibland är man faktiskt riktigt awesome, men ibland har man ju tyvärr stunder av ren och skär "far åt helvete" med allt. Det är bättre idag. ^^ /kramkalas~

- Read more -

The Resin Guild Thu 16 Aug 2012 14:17

Jag förstår den känslan :( <3

- Read more -

LA-chA-TA Wed 15 Aug 2012 19:20

Och det gör det, även att man kanske inte vill tro det. På ett eller annat sätt, det löser sig. Man måste bara lyckas ta sig igenom den tjocka muren som blockerar en, och det klarar man efter ett tag.
Att skriva av sig är skönt. Att låta fingrarna få jobba lite för att stressa av sig de ord man känner att "nej, nu måste jag få ut det här".

Jag är inte särskilt bra på uppmuntran, särskilt inte med en rant of text to read. Men du är en härlig person, och det är alltid roligt att ha små konversationer med dig. Försök inte vara nån annan.Var dig själv, för det är du bäst på!

- Read more -

romanletters Wed 15 Aug 2012 23:53

Det gör ju det, även om jag suttit fast i gamla spår ganska länge och mått riktigt rakt åt faen ett par år. Så jag hoppas kunna fortsätta på spåret jag är på nu, och att det går framåt. Sakta får det gärna gå, så länge det går framåt.

Haha, jag är inte heller särskilt bra på uppmuntran, men å andra sidan så kan jag tycka det är skönt att helt enkelt veta att det finns folk som är i samma sits som en själv, som kanske man kan peppa ihop med, alternativt folk som suttit där man själv sitter eller till och med försöka få folk att kanske till och med undvika där man sitter. Things are weird och jag har en rolig pimentsfläck på armen, heeeeeeeeej~

- Read more -

geminick Wed 15 Aug 2012 14:28

Om du inte var dig själv, skulle jag inte umgås med dig. Capische? Du är bäst när du är dig själv. Och jag tycker om dig som du är. Vi har olika åsikter om en del saker, man jag anser att det fungerar ändå.

Och några om att vara en familj; bara för att man har ett blodsband, så betyder inte det att allting är perfekt, eller att det finns något slags krav på att det måste vara det. Det finns många som bryter med sina nära och kära, och lever ett bra liv trots det. Nu menar jag inte att du ska göra det, men jag ville nämna att det är okej att allting inte fungerar "som det borde".

Om det kommer en till sån här dag, då du känner att, nä, fan, jag vill inte mera, så har jag en telefon. Och så finns det tåg, även om det inte finns pengar. men pengar, det går att skaffa fram för nödsituationer. Alltid. Sen finns ju alltid MSN eller kanske till och med Skype.

Om du vill bolla framtidsplaner, säg bara till. Jag tycker att sådant är spännande och inspirerande och om det kan hjälpa dig att hitta rätt så hjälper jag mer än väldigt gärna till.

Jag har också väldigt svårt att öppna mig -fullt ut- med människor. det kanske inte verkar så, men det finns saker som ingen vet, i princip. Så jag förstår på ett sätt vad du menar.
Men, en sak är säker; jag tycker väldigt mycket om dig. Jag hade inte brytt mig om att skriva detta om det inte vore sant.

Jag träffade dig i Uppsala och det klickade i princip på en gång. Du är lika galen som jag, och jag älskar galna människor.

Faktum är, att jag älskar dig. Du står mig väldigt nära, och jag vill behålla dig där så länge jag kan och får.

- Read more -

romanletters Wed 15 Aug 2012 17:03

Alltför mycket är sant, men det är väl inte att inget fungerar. Grejen är väl mer att saker kunde fungera mycket bättre, vi kunde liksom... Bry oss. För det är också jag väldigt dålig på, men det är väl mest över det faktum att jag inte känner mig trygg med att dela med mig av "vara-där-för-dig". Det känns så konstlat, right?

Sant, sant, men lyckligtvis är just sånt där dagar, då det är galet mycket värre än vanligt, ganska sällsynta. Dagar då ALLT verkligen triggar mig. (sen hade jag väl mer än gärna satt mig på ett tåg wherever, men igår hade ju jag fortfarande praktik, inte nu längre. aaaaaaaaaaaah!)

Så... Bolla framtidsplaner gör jag gärna. Någon dag. När jag inte glömt huvudet på praktiken.

.......... me love you loooooong time. For you, sucky sucky for free.

Nje, men... Jag tycker mycket om dig, älskar dig väldigt mycket som en underbar, superomtyckt och vacker kompis. <3

- Read more -

geminick Wed 15 Aug 2012 21:29

♥ Massa kramar din väg. :)

Och jag förstår ungefär hur du menar, faktiskt. men ja, vi tar en bollplankskväll helt enkelt! Säg till när du får lust. Eller om vi helt enkelt ses online!

KRAAAAAAAM! <3

- Read more -

romanletters Wed 15 Aug 2012 23:49

Yus! Just nu så ska jag försöka ta mig ut och fota då jag känner att peppen på det ligger och smyger lite, jag inte har praktik och det verkar bli fint väder framöver. Men vi får höras! <33333

- Read more -

geminick Wed 15 Aug 2012 23:50

Oho, låter supermys ju! <3 Och ja, vi får höras! <33333

- Read more -