Jag fattar inte, ni tror jag mår bra, bara för jag ler eller skrattar, snälla, jag försöker få er slippa se hur jag mår, visst, jag är glad på riktigt några gånger, men jag ler ofta. jag är osäker med mig själv, jag är för stark, jag vill också kunna vara liten ibland vill jag bara lägga mig ner och skrika, gråta, vara liten bara för en stund. ha någon som håller om mig när jag gråter.

hur kul tror ni det är, när ni sprider massa rykten, och håller på med typ "din mamma" ni fattar inte hur jävla ont det gör, och att ni ens kollar på mig och säger de två orden, fatta vad ont det gör, ni vet mycket väl att jag mår skit över det som hänt henne, förösker ni få mig åka in på psyk som henne eller?

det är inte så kul att ha en mor som vart på psyk en hel del av hennes liv, och inte vart där som när man fyllt år eller som vissa dagar julafton, skolavslutningar, och sånt som de flesta har båda sina föräldrar med på, men inte jag, jag har fått åka till psyk vissa dagar jag fyllt år ibland, senast va för 5 år sen, hur kul va det? jag blev galen direkt när jag kom in där, kände mig instängd, ville bara hoppa ut genom fönstret, jag klarar inte av allting, jag är inte så stark som ni tror, jag är jävligt svag, men jag visar det inte.

finns Johanna,om det är så att du vill prata!