Det börjar kännas lättare och lättare, om det är bra eller dåligt vet jag inte.
Mitt hjärta säger att det är dåligt, och min hjärna säger att det är bra.
Jag börjar bli bekväm med att vara själv, och det är bra.
Men när jag lägger mig och känner att hela sängen är kall, och jag vet att ingen kommer och delar den med mig så kommer det fram iaf.
Krampen i magen och sorgen. Verkligen sorg, ibland så känns det forfarande som att någon slitit ut ett organ ur kroppen på mig. Det gör fortfarande ont, men jag vet att det läker. Borde det gå långsammare?

Jag fick höra att jag är otroligt lugnt och sansad över vad som har hänt, jag vet inte om jag ska hålla med, men jag är inte typen som börjar grina varje gång jag berättar om något som är jobbigt. När jag pratar om mina problem vill jag kunna vara objektiv och ta avstånd och faktiskt komma närmare en lösning.
Att gråta hysteriskt och bara tänka alla tankarna som man trycker undan under dagtid kan man göra själv.

Ja. En sak har jag insett iaf, jag är inte så bra på att be om hjälp som jag trodde att jag var. Men det kommer, som allting annat.

Men jag saknar dig ändå, varje dag, varje minut <3

Annons

The photo has no tags

July 2012