March
Thursday 29 April 2010 photo 1/1
|
SUNE KARLSSON
* 11.11 1937
† 22.06 2009
Jag sa "Vi ses!" men de gjorde vi inte.
Du sa att du skulle vänta tills vi kom hem.
Du låg där och skämtade och va på bra humör.
Du va den där underbara Morfar som alla gillade.
Vi hade en trevlig dag i Åbo, de va kanske inte det bästa stället och inte direkt under de bästa omständigheterna vi träffades, men det var bra.
Jag hade en trevlig dag med min familj och min roliga morfar.
Vi tog dej ut och smygrökte, men du sa bara att det inte gav nåt. Det va roligare att åka rullstol.
Vi körde runt med rullstolen, kollade aktierna på internet och snackade.
Vi köpte frukt och godis, satt och käkade det.
Du tog några tupplurer. Jag hade kul åt att du låg och gapade, helt veck. Men det slutade att jag gjorde likadant, sov på stolen med munnen öppen, du tkt att det var kul.
Vi kollade runt på sjukhuset, de va fint, men vi ville ha dej därifrån!
Du halvsatt i din säng, såg allmänt trött och slukörd ut, men du kämpade med att hålla dej vaken för du tkt att de va kul att vi va där.
När vi skulle fara sa du att vi skulle ha så kul på resan.
Du lovade att vi skulle ses igen, du sa att du skulle vänta tills vi kom hem igen
Så du fick säga hejdå ordentligt.
Vi såg på dej när vi gick, att du inte ville bli lämnad...
Det kändes hemskt att lämna dej där.
Du passade inte i sjuksängen, du ska sitta på stugan med ett lurigt leende på läpparna och en liten kall whiskey bredvid.
Eller komma körande med din fina båt, med huvudet uppstickande från takluckan.
Vi for på resan hade kul den första veckan.
Andra veckan blev tuff.
Du blev sämre, fick mess om hur du mådde.
Du blev sämre och sämre för var dag som gick.
En morgon vaknade jag, såg mamma sitta på sängkanten på hotellsängen.
Hon grät.
Jag fattade direkt vad som hänt.
Tårarna brände bakom ögonlocken, men bara en kort stund innan de började strömma ner för kinderna.
Mamma stammade fram vad som hänt - Du hade somnat in.
Den dagen gjorde vi inte mkt.
Jag ville inte göra någonting, ville inte röra på mej, ville inte prata, ville inte träffa folk,
ville inte höra att folk beklagade, ville inte höra att det verkligen var sant, du var borta.
Det var svårt att fatta att du verkligen var borta.
Skulle inte få se dej le.
Skulle inte få se dej komma körande med båten.
Skulle inte få se dej sova i soffan på stugan eller hemma.
Skulle inte få se dej se på någon av alla din TV:s.
Skulle inte få se dej stå med kikaren och kolla vatten-saken på stugan.
Skulle inte få se dej sitta i skuggan på altanen på stugan.
Skulle inte få se dej lägga igång pumpen.
Skulle inte få höra dej säga "morfars lilla putti-måjj"
Det kämdes helt fel att fara till stugan sen.
Det va inte samma sak längre.
Det var inte samma plats, inte samma stuga.
Det var något som saknades, det var du som saknades.
Jag tkr inte om att fara dit längre, det är därför jag i princip aldrig va där i sommras.
Jag har inte fattat att du inte finns längre, att du är borta, liksom för alltid.
Det är något som jag inte kan acceptera.
Just det att du inte kommer tillbaka, att du inte finns.. Det funkar inte det är bara så fel!
Det får inte vara så. Det går inte.
Jag vet om hur läget är, men jag kan endå inte acceptera det.
Du är borta men endå inte, jag kan inte fatta det innan jag "accepterat" det.
Det har jag inte gjort ennu och kommer kanske aldrig att göra det heller.
Morfar jag saknar dej, jag vill bara få känna en kram från dej, eller se ett av dina luriga leenden.
Men det får jag inte, det kommer jag aldrig få igen...
Svårt att fatta...
Den 22 Juni 2009 tog du dina sista andetag, du gick över till den andra sidan.
Du orkade inte kämpa längre, du kände att det var dags.
Din tid på jorden var över, du skulle vidare.
Jag är ledsen att jag inte var vid din sida.
Att vaka vid din sida kommer vara en av de saker som jag kommer ångra att aldrig gjorde.
Jag borde funnots där med dej, och jag borde funnits där för dina övriga nära och kära.
Men jag av inte där, jag var långt borta.
Jag var i en annan världsdel och roade mej.
Och jag var glad att jag inte var hemma, jag var glad över att jag hade en ursäkt till att dra ifrån allting.
Jag kunde ha tagit ett flyg hem, men jag gjorde inte det.
Det var fel och så jävla fegt gjort!
Jag ångrar det.
Rest in peace, I miss You alot and I will always remember You.
You will always be in my heart, and I will always love You.
♥
* 11.11 1937
† 22.06 2009
Jag sa "Vi ses!" men de gjorde vi inte.
Du sa att du skulle vänta tills vi kom hem.
Du låg där och skämtade och va på bra humör.
Du va den där underbara Morfar som alla gillade.
Vi hade en trevlig dag i Åbo, de va kanske inte det bästa stället och inte direkt under de bästa omständigheterna vi träffades, men det var bra.
Jag hade en trevlig dag med min familj och min roliga morfar.
Vi tog dej ut och smygrökte, men du sa bara att det inte gav nåt. Det va roligare att åka rullstol.
Vi körde runt med rullstolen, kollade aktierna på internet och snackade.
Vi köpte frukt och godis, satt och käkade det.
Du tog några tupplurer. Jag hade kul åt att du låg och gapade, helt veck. Men det slutade att jag gjorde likadant, sov på stolen med munnen öppen, du tkt att det var kul.
Vi kollade runt på sjukhuset, de va fint, men vi ville ha dej därifrån!
Du halvsatt i din säng, såg allmänt trött och slukörd ut, men du kämpade med att hålla dej vaken för du tkt att de va kul att vi va där.
När vi skulle fara sa du att vi skulle ha så kul på resan.
Du lovade att vi skulle ses igen, du sa att du skulle vänta tills vi kom hem igen
Så du fick säga hejdå ordentligt.
Vi såg på dej när vi gick, att du inte ville bli lämnad...
Det kändes hemskt att lämna dej där.
Du passade inte i sjuksängen, du ska sitta på stugan med ett lurigt leende på läpparna och en liten kall whiskey bredvid.
Eller komma körande med din fina båt, med huvudet uppstickande från takluckan.
Vi for på resan hade kul den första veckan.
Andra veckan blev tuff.
Du blev sämre, fick mess om hur du mådde.
Du blev sämre och sämre för var dag som gick.
En morgon vaknade jag, såg mamma sitta på sängkanten på hotellsängen.
Hon grät.
Jag fattade direkt vad som hänt.
Tårarna brände bakom ögonlocken, men bara en kort stund innan de började strömma ner för kinderna.
Mamma stammade fram vad som hänt - Du hade somnat in.
Den dagen gjorde vi inte mkt.
Jag ville inte göra någonting, ville inte röra på mej, ville inte prata, ville inte träffa folk,
ville inte höra att folk beklagade, ville inte höra att det verkligen var sant, du var borta.
Det var svårt att fatta att du verkligen var borta.
Skulle inte få se dej le.
Skulle inte få se dej komma körande med båten.
Skulle inte få se dej sova i soffan på stugan eller hemma.
Skulle inte få se dej se på någon av alla din TV:s.
Skulle inte få se dej stå med kikaren och kolla vatten-saken på stugan.
Skulle inte få se dej sitta i skuggan på altanen på stugan.
Skulle inte få se dej lägga igång pumpen.
Skulle inte få höra dej säga "morfars lilla putti-måjj"
Det kämdes helt fel att fara till stugan sen.
Det va inte samma sak längre.
Det var inte samma plats, inte samma stuga.
Det var något som saknades, det var du som saknades.
Jag tkr inte om att fara dit längre, det är därför jag i princip aldrig va där i sommras.
Jag har inte fattat att du inte finns längre, att du är borta, liksom för alltid.
Det är något som jag inte kan acceptera.
Just det att du inte kommer tillbaka, att du inte finns.. Det funkar inte det är bara så fel!
Det får inte vara så. Det går inte.
Jag vet om hur läget är, men jag kan endå inte acceptera det.
Du är borta men endå inte, jag kan inte fatta det innan jag "accepterat" det.
Det har jag inte gjort ennu och kommer kanske aldrig att göra det heller.
Morfar jag saknar dej, jag vill bara få känna en kram från dej, eller se ett av dina luriga leenden.
Men det får jag inte, det kommer jag aldrig få igen...
Svårt att fatta...
Den 22 Juni 2009 tog du dina sista andetag, du gick över till den andra sidan.
Du orkade inte kämpa längre, du kände att det var dags.
Din tid på jorden var över, du skulle vidare.
Jag är ledsen att jag inte var vid din sida.
Att vaka vid din sida kommer vara en av de saker som jag kommer ångra att aldrig gjorde.
Jag borde funnots där med dej, och jag borde funnits där för dina övriga nära och kära.
Men jag av inte där, jag var långt borta.
Jag var i en annan världsdel och roade mej.
Och jag var glad att jag inte var hemma, jag var glad över att jag hade en ursäkt till att dra ifrån allting.
Jag kunde ha tagit ett flyg hem, men jag gjorde inte det.
Det var fel och så jävla fegt gjort!
Jag ångrar det.
Rest in peace, I miss You alot and I will always remember You.
You will always be in my heart, and I will always love You.
♥
Comment the photo
puss på dej gumman, du betyder enormt mkt för mej och ja, jag kan berätta precis allt för dej och du ska veta att det känns jäävligt bra att jag har dej! pussar och kramar till underbara dejQ <3
<3
Tack gumman jag finns för dej med 24/7 det är bara att ringa.
Jag vet att jag kan snacka med dej om precis allt och du ska veta att jag är jävligt glad att jag har dej, du betyder enormt mkt för mej <3
12 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/saendrae/455155173/
Visa toppen
Show footer