Jag träffade Björn Afzelius första gången sommaren 1970. Vi spelade i Hoola Bandoola Band tillsammans till 1976 när bandet upplöstes. Vi bodde i samma hus först på Föreningsgatan och senare på Rönneholmsvägen i Malmö tills Björn flyttade till Göteborg 1977. Från 1982 när vi för första gången spelade ihop igen i TV-programmet ”Måndagsbörsen” till 1996 när vi återförenade Hoola gjorde vi hundratals spelningar tillsammans. Vi uppträdde i Sverige, Danmark, Norge, Finland och på Färöarna men också i Italien, Nicaragua och Kuba. Vi semestrade tillsammans med våra familjer. Vi åt och drack. Vi pratade politik, affärer och kärlek. Vi skrattade. Vi grälade. Vi stod varandra kort sagt mycket nära. 1997 i september kom Björn ner till Malmö från Göteborg och berättade att han hade fått lungcancer. När han hade åkt tillbaka skrev jag ”Den, jag kunde va”. Jag spelade den för honom nästa gång vi sågs. Han bad mig spela den på hans begravning. Det gjorde jag. Över vida oceaner emot fjärran horisonter över hav och kontinenter genom skymningar och dagrar har vi färdats med varandra Vi har vandrat samma vägar Vi har burit samma bördor Vi har sett mot samma stjärnor Vi har sjungit samma sånger Vi har delat samma drömmar Du är med mej vart jag går Genom månader och år Du är med mej alla dar Du är med mej vart jag far Du är den, jag kunde va Som broar över djupen som skuggor under träden som eldarna i natten som stigar genom snåren har vi varit för varandra Vi har delat samma minnen Vi har burit samma längtan Vi har sett med samma ögon Vi har trott på samma löften Vi har stått på samma sida Och ingenting kan splittra oss och ingenting kan söndra oss och ingenting kan slita oss isär Och ingenting kan få oss att överge varann Stormar kanske tystar oss Skuggor kanske slukar oss Sorger kanske tvingar oss på knä Men ingenting i världen kan lösa våra band

Annons

The photo has no tags

February 2011